Tala om Svensk Service 2.0

I förrgår slogs kommunreformens massivaste förslag hittills – om rikets huvudstadsregion – i bordet. Hur man än vänder sig schaktas det nu med stora caterpillarn. För kommuner som Sibbo, Grankulla och Kyrkslätt antyds att deras självständiga historia går mot sitt slut.

Vad som ska hända kommunal service av olika slag är vad människan frågar. Den som är beroende av offentliga välfärdstjänster är i små kommuner orolig för hur det ska gå. Det som byggts i det lilla riskerar att bli grus i det storas stenkross – i Kyrkslätt dagis och skolor, i Sibbo god vård som byggts upp.

Ändå ska man inte överdriva oron heller. På ett nästan skrämmande sätt har vår jäktade nutid fortfarande stor tro på att det mesta ska fungera hyggligt, vilket kommunvapen som än flimrade förbi vid motorvägen när man körde hem.

I tv dyker folktingssekreterare Markus Österlund upp vid TV-Nytts nya, vita obduktionsbord för stora tankar. Svenskspråkiga minoriteter blandas upp i den föreslagna metropolen; han underkänner modellen. I stället föreslår han en Stockholmsmodell, där småkommunerna tillåts leva kvar.

Och mycket riktigt: Sibbo har en 36 procents svensk minoritet. Förverkligas de nya planerna 2017 kommer man att ha de svenskspråkiga uppblandade i en befolkning med andra, starka etniska minoriteter, så att svenskarna utgör knappa sju procent.

Intressebevakningen i de tvåspråkiga regionerna blir svårare i en stor kommun. Ett bevis för det är den nyländska landskapsplanen, där miljonstadskärnor och järnvägar allt tydligare blir livsnerver, medan randområdena lämnas kvar som fridsam och improduktiv cellulit.

Ändå borde vi se över det invanda nyckelordet den svenska servicen. Det kommer så ofta kommer som kaninen i ur hatten, även ur Folktingets Österlunds; den vanliga signalen när något inte är bra.

Som ett led i landets brottning om vår språkbild, med nationalspråk, EU-språk och invandrarspråk, borde vi sätta i gång ett arbete kring ett Svensk Service 2.0.

Nationalspråksstrategins välskrivna mål är bra, men urvattnas om det inte finns konkreta, lokala innovationer. Dem ska vi ha själva.

För vad betyder svensk service så här dags på tidsaxeln? Grundlagen stadgade 1919 att alla har rätt att få sina behov mötta "på enahanda grunder", oberoende av modersmål. Får vi det, kräver vi det och – använder vi oss av det?

I takt med att vi blir allt mer tvåspråkiga blir det som med telefontjänsten i luren, där siffran 1 ger service på finska, och 2 på svenska. Rinner tålamodet tar vi den tjänst som svarar snabbast.  För att lite meka om det kända Tim Jackson-citatet* så övertalas vi att förvänta oss språkkunskaper som folk inte har, i ett språk vi inte själva använder offentligt, för att trygga oss service, som vi förbehåller oss rätten att välja bort.

Det finns en omistlig, absolut nödvändig "A-service" för en minoritet i frågor som rör omsorg, vård, skola och rättstrygghet. Den måste man alltid få på sitt eget svenska modersmål. 

Men så finns det också ett slags "B-service", så enkla expeditioner (som man sade 1919) att betjäningsspråket för de allra flesta inte spelar någon roll. För att behålla möjligheten till ett gott liv på svenska i framtiden, behöver vi också kunna stuva om bland detta, så att resurser läggs in där de verkligen behövs.

---

*) Tim Jackson, brittisk ekonomist, urspr. "Vi förväntas använda pengar vi inte har, på ting vi inte behöver, för att göra intryck som inte varar, på människor vi inte bryr oss om."