Urpilainen var inte ute och cyklade

"Lindorff följer finsk lagstiftning och betalar skatt enligt den". Det svaret fick Iltalehti i höstas på en fråga om hur indrivningsföretaget klarar sig med att betala 60.000 euro skatt på en 19,8 miljoner euros rörelsevinst. Det är ungefär 0,3 procent. Ett annat dotterbolag i koncernen, Lindorff Invest, betalade 0,2 procent skatt på en 17,7 miljoner rörelsevinst, skrev Iltalehti. Rörelsevinstprocenten är klart bättre än någonsin varit för Nokia, noterar Pauli Vahtera, en revisor som gör företagsanalyser för lltalehti.

Förklaringen ligger i koncernbidrag och interna lån, som leder till att den beskattningsbara vinsten går upp i rök. Nyttan landar i slutändan på skatteparadisöarna i Engelska kanalen. Det här är god skatteplanering, utan tvekan.

Lindorff är bara ett företag av många, men med siktet ställt högt. År 2008 förklarade företagets chefer i en intervju för Turun Sanomat hur målet var att ta över allt mer av den fakturering och de kundtjänster som kommuner lägger ut. TS-artikeln strök företaget medhårs och sparade inte på lovorden om hur bolaget har "förädlat faktureringsprocessen så den är strömlinjeformad".

Strömlinjeformad? Ja, kanske det känns så, jämfört med att en kommunalt anställd som en del av sitt jobb skickar ut kravbrev på kanske en tjugolapp eller så. Visst är det lätt att skyffla över pappersarbetet på en utomstående part. Kommunen får sina pengar och sparar (teoretiskt) i form av en minskad arbetsbörda.

Två av tre kommuner har lagt ut indrivningen, enligt Helsingin Sanomat (26.11). För Helsingfors' och Esbos del innebär det årligen 130.000 outsourcade kravbrev. Om vi slår på en femtilapp i indrivningskostnader för varje sen räkning i Helsingfors och Esbo, talar vi om 6,5 miljoner euro.

Hårt kritiserade finansminister Jutta Urpilainen var inte alls var ute och cyklade då hon i höstas uppmanade kommunerna att undvika samarbete med skatteparadisföretag. Det var inte alls naivt. Frågan är om inte statsrådets förordning om offentlig upphandling redan ger verktygen. Enligt den ska man välja "det totalekonomiskt mest fördelaktiga anbudet". Om två indrivningsföretag kommer med anbud, så kan det som ger det som är dyrare ändå vara totalekonomiskt det mest fördelaktiga, i det fall företaget betalar skatter som står i proportion till vinsten. Det gynnar samhället och därmed kommunen. Men kanske det är så att ingen vågar ta en upphandlingsfajt, då de stora företagen säkert har fler jurister än vad det finns på ett medelstort kommunkansli?

Men det går att fatta kloka beslut, eller återta gamla: lägg inte ut funktioner, ta tillbaka dem. Det blir dyrt, också om personalkostnaderna kanske verkar minska. Det är ändå en fiktiv nytta, och utvecklingen är oroväckande: Yle rapporterade på söndagen att skatteintäkterna från företag och samfund i år blir betydligt mindre än i fjol. Det här förklaras främst av att skatteplaneringen blivit mer allmän. Företag kommer undan billigare genom att betala skatt i länder där skatterna är lägre. Därför: lägg inte ut funktioner, som indrivning, bara för att det verkar vara ekonomiskt. Det blir väldigt dyrt att tro sig kunna spara på detta vis. I en annan HS-nyhet, med samma tema (3.12), säger rättslärda på professorsnivå att det är hutlöst att sjuka och fattiga skuldsätts för att de inte klarat av hälsocentrals– och sjukhusavgifter. Den skada som följer av indrivningsspiralen är enorm ur samhällets synvinkel. Det undergräver den kommunala, lokala ekonomin. Det här är pengar som försvinner ur samhället, ur välfärden och framtiden.