Ett eget hem får inte bli en onåbar dröm

Banker som beviljar bolån borde utgå från att de som vill köpa ett hem har så mycket egna pengar att det motsvarar tio procent av bostadens pris. Det var Finansinspektionen som i våras gick ut med denna rekommendation. Det låter sunt, men också som en upprepad varning. Är inte det här något som har varit kutym sedan länge?

Jo och nej, är det vaga svaret. I de flesta fall beviljas inte bolån för hela beloppet, men det sker. I alla fall Nordea och Andelsbanken i Helsingfors uppgav i våras för FNB att de beviljade lån till kunder som inte hade några besparingar. Det finns ändå igen pålitlig statistik över stor denna andel låntagare är, i relation till övriga som lyfter bolån, men den är knappast ändå alarmerande stor.

Nu finns det då en tanke om att genom lagstiftning skärpa villkoren för bolån. En arbetsgrupp vid Finansministeriet förelår en modell där de som vill lyfta ett bolån ska kunna lägga fram en summa som motsvarar 10 (eller kanske hela 20) procent av priset på det nya hemmet.

Problemet är att detta skulle göra steget till ett eget hem väldigt långt för många unga. Det noterade också regiondirektör Calle Petterson då han i går presenterade östnyländska Aktias halvårsresultat. Han kom med ett önskemål (som han betonade var hans eget, inte bankens officiella): Om kraven skärps, finns det många unga som tvingas betala både hyra och spara för en bostad i en mycket längre tid än de räknat med.

"När de sedan efter många år har sparat så mycket att de får lån för en liten bostad, är de redan i en livssituation där de behöver ett hus."

Vad händer då om arbetsgruppens förslag blir verklighet? Eftersom priser och hyror styrs av efterfrågan och utbud, så skulle den förändrade marknaden – det vill säga fler unga som tvingas på hyra – resultera i stigande hyror. Hyrorna skulle långt äta upp de pengar som de unga har tänkt spara för sin bostad.

Resultatet blir att de varken kan skaffa ett hem eller spara något.

Statliga försök att reglera marknaden genom snabbverkande åtgärder utmäts bums av de så kallade marknadskrafterna (med andra ord helt vanligt folk, människor som redan äger bostäder och väger mellan att sälja eller hyra ut).

En skärpt lånegivning – som försvagar köpkraften, efterfrågan – kan eventuellt leda till sjunkande bostadspriser (i alla fall då det gäller realpriset i relation till inflationen, inte det euromässiga priset). Det är ändå osannolikt att det blir en prisstagnation som skulle göra det lättare för många unga att snabbare köpa sitt första hem.

De är förståeligt att bankerna inte skyltar med alternativet att låna ut lika mycket som bostaden är värd. Å andra sidan är det väl bankerna själva som ska ha rätten att kalkylera sin riskportfölj – om banken i övrigt ser till att alla ekonomiska nyckeltal är starka. De finländska bankernas risktolerans är trots allt god.

Unga som tar lån för ett hem tar en risk (det gör också banken). Å andra sidan bör risken med just de ungas första bolån ställas mot alla andra osäkerhetsfaktorer en bank måste gardera sig mot. Hur stort är detta "problem" egentligen? Är det ens ett problem?

En eventuell lagändring måste basera sig på utförliga data över hur många unga med bolån som har råkat i knipa (och varför!). Och för att citera Calle Pettersson: Om de skärpta lånekraven ska bli verklighet, måste det ske stegvis, inte över en natt. En drastisk åtgärd utmäts av marknaden bums, och det är inte alls säkert att följderna är positiva på något sätt.