Mot orätt med sport och schlager?

Eurovisionens schlagertävling 2012 har final på lördag i Baku i Azerbajdzjan. I kringreportagen på tv ser man smått berörande saker. Något stort har hänt ett litet land, när ESC-spektaklet är i stan. Blyga azeriska ungdomar med knaggliga språkkunskaper smyger omkring och vill posera med okända schlagerartister – vars största merit är att de är från Europa.

Azerbajdzjan har en kort internationell historia, självständigt efter Sovjetunionens fall för 20 år sedan. Däremot är landet inte fattigt, eftersom regionen har varit en stor oljeexportör sedan Alfred Nobels dagar.

Men det styrs diktatoriskt av familjen Alijev, först av fadern Gedar, senare av sonen Ilham. Det hålls inga riktiga val i landet och oppositionen trakasseras, precis som i grannländerna Uzbekistan, Turkmenistan och Kazakhstan.

Det är svårt att hitta den kloka avvägningen hur vi ska förhålla oss till länder, där saker och ting inte är som de ska. Det man borde utgå ifrån är i alla fall att det är bra att enskilda människor möts – om de så är turister, artister eller idrottsmän.

Pernilla Karlsson har förhoppningsvis lärt sig någonting mera för livet genom att åka till Baku än om hon hade åkt till exempel till Stockholm. Kan hon under sin kommande karriär dela med sig något av det, är redan något vunnet.

Har någon ung azer lärt sig att man ansikte mot ansikte med en annan människa kan förstå varandra och dela mänskliga ting, på en knackig engelska, så är också något vunnet.

Samma diskussion har vi om Minsk 2014. Det är debatten om VM i ishockey, som om två år ska hållas i Vitryssland, en av Europas demokratiskt sett mest tvivelaktiga regimer.

Över 30 000 finländare har skrivit på en adress mot saken. Ändå ändrade Internationella hockeyförbundet IIHF inte sitt beslut vid ett möte kring VM i Helsingfors förra veckan. Det skulle bara drabba vanliga vitryssar, ishockeyfans och spelare, sa man.

Man ska inte göra idrott till politik. Låt människor mötas och tävla i Minsk, och Baku. Men det är inte nödvändigtvis detsamma som att göra politik genom idrott.

Men det borde ringa några varningsklockor om att någonting sådant är på gång, när lilla Vitryssland meddelar att man till VM i Minsk kommer att bygga 49 nya ishallar runtom i landet till en kostnad om 22 miljoner euro styck. Eller när myndigheterna säger att de ska bygga tjugotvå nya hotell i Minsk.

En vitrysk webbplats ser Minsk som idealiskt för ett världsevenemang. Minskborna är "trevliga och gästvänliga" och "risken för terrorism extremt liten" . Det är en justerad sanning. Det är bara drygt ett år sedan 15 människor dödades och 200 skadades av en bomb i metron i Minsk. De misstänkta är redan dömda och avrättade och rättegångsmaterialet förstört.

Författaren Sofi Oksanen har sagt att Finland under Sovjettiden betraktade Estland som om det låg på månens baksida, eller på havets botten. Precis så är det med Vitryssland nu.

Landet ligger faktiskt i vår del av världen, inte längre bort än Lappland. Men ibland verkar vi vara bättre orienterade om hur det går för Aung Sang Suu Kyi i Burma, än hur det går för den tystade oppositionen i Vitryssland.

Oppositionsledarens man i Vitryssland får åtminstone vi här på Borgåbladet slå upp. Svaret är Vladimir Nekljajev, 65 år, författare.

Vid hockey-VM deltog hans dotter Eva Nekljajeva, 31, i vädjan om att flytta 2014 års spel från Minsk. Hon talar flytande finska. Och hon lever i exil i Botby i östra Helsingfors.