Guggenheimfrågan kommer till alla

I Helsingfors diskuterar man på tajt tidtabell om ett Guggenheimmuseum ska byggas på paradplats. Blir det vid Salutorget, blir det mitt för både presidentpalatset och stadshuset. Ser man det från havet kommer "Guggis" att ligga mitt i vykortet av staden som Östersjöns dotter och flankera Storkyrkans ståtliga, vita landmärke.

Ordhumorn är på kornet. Bygg ett Gubbenheim i stället, heter det. Lägg ner pengar på en morgondag för landets och huvudstadens många äldre. Eller ett Googleheim, där morgondagens seniorer nostalgiskt ska minnas sitt liv i webbens skugga.

Guggenheimfrågan kommer förr eller senare till varje stad. Inte så att den amerikanska konststiftelsen efter Solomon R. Guggenheim (1861-1949) kommer med sina licenser och koncept – men principen. Vinterns diskussion om ett museum efter Mister G kommer att vända blad i diskussionen om kultur, och hur den upprätthålls, i Finland.

Mecenater och storindustrier har naturligtvis länge suttit på konstskatter; inte bara ägt dem, utan också skaffat sig berättigande och status genom dem.* Men att Guggenheim nu vill etablera sig här och hyra ut sitt varumärke som ett slags dyrbart McDonald's, det är nytt. Det är ett steg mot att kulturutbudet i Finland blir mer brändat och internationellt förkedjat. 

Det behöver inte betyda att det blir sämre. Tvärtom behöver varje generation, också den kulturelit som haft makten sedan senaste revolution på sextitalet, ruskas om mot stelbenthet och osteoporos. 

Fast i vår kultursyn känns det fortfarande märkligt att en av högkulturens finländska stjärnor, Esa-Pekka Salonen, i sjutton år ledde en filharmonisk orkester i Los Angeles i ett konserthus uppkallat efter – Walt Disney.

Också finländska kommuner och städer kommer att få omvärdera hur kulturinstitutioner ska förvaltas och upprätthållas. Borgås eget "skuggenheim", Konstfabriken, förvaltas ännu traditionellt – av staden och tre kulturstiftelser. Men franchise, licenser och namnsponsorer kommer att komma in. Finkultur kommer att blandas med pop, mode och motorsport.

I Helsingfors stöds Guggenheim av den höger-gröna axel som nu formar kommunernas Finland. Det är bra att det är kring kultur och idrott man söker nya vägar, om ett 1900-talets heltäckande halvsocialistiska Finland inte är det man längre vill ha. Hellre så än att än att det är kring den kommunala basen för vård, omsorg, skola och basutkomst man experimenterar med internationella kapitalförvaltare i New York.

SFP:s Stefan Wallin, ex-kulturminister, efterlyser fler mecenater, det vill säga förmögna finländare som vill stödja kulturen.  Om den nuvarande samhällsutvecklingen fortsätter, kommer det att behövas.

Det har i åratal talats om att bra kommunal kultur och idrott lönar sig för att de indirekt ger oss friskare människor, som i längden kostar samhället mindre. Tja. Vet vi att det sambandet verkligen finns? 

Är det någonstans det gemensamma samhället behöver fokusera, så är det kring att ingen ska gå ut i livet med en fattig barndom, en oskött hälsa eller en förfelad skola. För att trygga den sidan kan man gärna se efter om andra offentliga funktioner kan skötas till exempel med koncept som Guggenheims.

- - - 

* Konstsamfundet, som äger Borgåbladet gör också det, och har rentav ett långsiktigt samarbete med den finländska industrins konststiftelser.