Tvångsfusioner känns inte rättvisa

Kommunkartan är i stöpsleven. Det råder det inte något tvivel om. Signaler från regeringen och kommunminister Henna Virkkunen (Saml.) har varit tillräckligt tydliga. Dessutom har oppositionen med centerns ordförande Mari Kiviniemi i spetsen öst på med rena skrämselpropagandan.
För inte så många veckor sedan förnekade Virkkunen bestämt att den föreståendekommunreformen genomförs med tvång, men i en nyhet från Finska notisbyrån på fredagen lät Virkkunen förstå att kommunerna kan få pengar om de fram till maj nästa år fattar beslut om att gå samman; om de inte gör det, ja då … ja vad? Det har regeringen inte ännu fattat beslut om. Det påminner om gammaldags uppfostran: "Om ni inte är snälla så får ni se på annat när pappa kommer hem i kväll …". Det återstår att se vilka "sepåfan-tabletter" kommer att finnas i regeringens farmakopé.
Det är å ena sidan lätt att förstå att beslutsfattare och intresserade medborgare är oroliga för att kommunerna tvingas till något som de inte ser är i deras intresse. Det där med tvång låter alltid illa. Och det känns orättvist. Under årens lopp har regeringen pådyvlat kommunerna den ena uppgiften efter den andra och när hela systemet hållet på att köra i väggen på grund av resursbrist och till följd av den byråkrati som uppgifterna har tvingat fram, så säger regeringen att nu skall ni gå samman för att ni klarar inte av era åtaganden.
Kommuninvånarna blir inte heller gladare av att regeringsprogrammet säger att fastighetsskattens andel av kommunernas skatteintäkter skall bli större. Under åratal har staten medvetet sänkt inkomstskatten litet i taget, samtidigt har kommunernas ökade uppgifter vållat högre kostnader med högre skattesatser som följd; och nu vill man alltså att också fastighetsskatten skall höjas.
Å andra sidan finns det en hel del löst prat bland fusionsmotståndarna också. Man talar om hembygdskänsla och identitet som går förlorade om Kråkvinkel fusioneras med Villerby. Ändå har dessa båda kommuner ungefär 150 år på nacken och ingick tidigare i en medeltida Storkyrkosocken som var större än det nuvarande landskap som de båda kommunerna är små delar av.
Vi som bevakar beslutsapparaterna i kommunerna känner de högsta beslutsfattarna och en stor del av kommunpersonalen också på lägre nivåer och alla som har ens lite makt i kommunerna känner de reportrar som berättar om deras värv för allmänheten. Därav uppstår lätt den missuppfattningen att var och en kommuninvånare vet och känner till dem som bestämmer i hemkommunen och vad de olika organen sysslar med just nu.
Detta är fel. De allra flesta vet inte om Andersson är fullmäktigeordförande och Petterson är ordförande för kommunstyrelsen; eller var det tvärtom. Fråga av vanliga Borgåbor som har fullt upp med att klara sin egen vardag vem som är stadsdirektör i staden. En stor del har ingen aning och bryr sig inte heller. Förvånansvärt många är så lite intresserade att de inte ens följer med lokala massmedier (vilket vi beklagar).
Tror någon att hembygdskänslan och "identiteten" går förlorad för Lovisaborna om hela gamla Östnyland en dag är lika med Borgå? Vessö- Emsalö- och Pellingebor anser ju att de skiljer sig från varandra, för att inte tala om Kerkoborna.
Däremot blir det ett stort hallå om någon inte får kontakt med en läkare eller inte får plats på ålderdomshemmet. Om större sammanslagna kommuner är en standardlösning på sådana problem är däremot ämne för en helt ny text någon gång.
Sune Portin