Väyrynens främsta argument är missnöje

Paavo Väyrynen, som ställer upp i presidentvalet för tredje gången låter inte någon mossa växa under fotsulorna. Han meddelade sin vilja att ställa upp redan under försommaren och har sedan dess målmedvetet drivit sin kampanj; först för att bli accepterad och nominerad av sitt eget parti och sedan för att bli vald.
Nu har han också gett offentlighet åt sin valslogan: "Väyrynen – hela Finlands president" och "Hela folkets Paavo".
En slogan eller två avgör inget val. En kampanj varken står eller fallet med en meningslös fras. Däremot är det anmärkningsvärt vad Väyrynen säger i sin blogg om vad han strävar till i sin kampanj, nämligen att rikta kritik mot den politik som Jyrki Katainens regering bedriver, eftersom den delar folket itu både socialt och regionalt.
Vad är nu detta? Har vi missuppfattat något, eller försöker Väyrynen rida till Talludden på en missnöjesvåg och genom att medvetet förstärka en populär missuppfattning om presidentens befogenheter och uppgifter. Dessa är noga bestämda i grundlagen.
Enligt den utövar presidenten regeringsmakten tillsammans med statsrådet, inte i konflikt med det. Presidenten fattar sina beslut i statsrådet utifrån dess förslag till avgörande. Om presidenten inte avgör saken enligt förslaget, så återgår ärendet till statsrådet för beredning och det slutliga beslutet fattas enligt statsrådets nya förslag.
Presidenten fastställer också lagar, men om presidenten vägrar fastställa en lag så återgår den till riksdagen. Om denna godkänner den på nytt med oförändrat innehåll, så träder den i kraft utan stadfästelse.
Presidenten leder utrikespolitiken, men riksdagen godkänner internationella förpliktelser. Dessutom bestämmer presidenten om krig och fred med riksdagens samtycke. Han eller hon gör också vissa utnämningar och fungerar som försvarsmaktens överbefälhavare.
Allt detta torde politices doktor Väyrynen veta. Presidenten kan inte idka en självständig politik i konflikt med regeringen. Han eller hon har egentligen ingen rätt att ta initiativ, utan all mera betydande maktutövning sker efter initiativ av regeringen. Inte ens möjligheten att upplösa riksdagen kan presidenten utnyttja om inte statsministern gör ett motiverat initiativ.
Det ser inte bättre ut än att Väyrynen försöker bli president genom att rida på ett folkligt missnöje, som han tror kommer att ytterligare breda ut sig inom den närmaste framtiden. En stor del av väljarna lever fortfarande mentalt kvar i ett Kekkonen-Finland där en viljeyttring av presidenten blev lagberedning följande dag.
Numera har presidenten sin största roll inom utrikes och säkerhetspolitiken, ett område där det råder en rätt stor nationell konsensus, åtminstone om de stora riktlinjerna. Det upplägget är ju inte särskilt tacksamt att bygga en valkampanj på, för man kan ju inte särskilja sig genom att vara av samma åsikt som alla andra.
Väljarna skulle göra klokt i att läsa grundlagen några gånger och sedan ställa den i relation till vad de olika kandidaterna bjuder ut i sina kampanjer. Men det är ju för mycket begärt. Däremot borde var och en vara medveten om att presidenten leder utrikes- och säkerhetspolitiken, inte regionpolitiken, inte beskattningen, inte de sociala förhållandena. Strunta i presidentkandidatsinlägg om dessa frågor de har ingen relevans i sammanhanget, och borde därför inte få avgöra valet.

SUNE PORTIN