Det måste vara rätt att betala skatt

Jag har i vänkretsen en familj som har en bananplanta på verandan. Det är visserligen en konstgjord bananplanta, men den finns där för att påminna om att Finland är, eller håller på att bli, en bananrepublik. Den inskaffades då Helsingfors fick rätt att ta över en del av Sibbo. Politiken vann över juridiken, och Finland gled in i bananrepublikernas skara säger familjen.
Det finns andra tecken på att allt inte står rätt till i landet.
När hushållsavdraget i tiden infördes så talades det bland annat om att det gjordes för att minska svartjobben i samhället. Man räknade med att om hushållen kunde dra av arbetskostnader så skulle flera företagare kunna få jobb.
I det nya regeringsprogrammet talar man om att minska det här avdraget. Undrar om det sist och slutligen är så vettigt. Det skulle inte alls förvåna om det igen betyder att det blir mycket mera lockande att göra jobben utan kvitton.
De som gör jobben får inkomster, men staten blir utan sin andel.
Är det så här vi vill ha det i framtiden? Vi talar om att det kommer att bli allt svårare för landet att klara av välfärden med en allt större del av befolkningen i åldersgrupper som inte är produktiva. Med det skall man väl förstå folk som betalar skatt.
Varför skall man då dra ner på en avdragsmöjlighet som minskar på svartjobbandet?
Hushållsavdraget kom till just för att vi skulle få ner svartjobbandet, och för att folk skulle få en chans att med hedern i behåll ta hjälp av företag för att få gjort sådant som de själva inte kan eller orkar med och som samhället inte har råd att ställa upp med. Städhjälp för äldre var ett av de exempel man tog fram.
Det här tangerar en del av de problem som vi tycker att vi har sett från till exempel Grekland. Landet kämpar med oerhörda ekonomiska problem, till stor del just för att grekiska staten inte får in tillräckligt med skatter.
Aditya Chakrabortty, ledande ekonomiredaktör vid brittiska The Guardian, skrev i söndags om den grekiska ekonomin. Han ställde frågan hur svag den grekiska ekonomin egentligen är, och sade att den grekiska ekonomiska krisen måste vara den mest skrämmande av alla ekonomiska skräckhistorier som har skrivits under de senaste åren. Han talade om att mer än var sjätte arbetstagare går utan jobb och att 40 procent av de unga inte kan komma ut i arbetslivet.
Hur det här hände har flera svar än Grekland har öar, säger han, men pekar ändå på en del viktiga brister.
En av bristerna är skattesystemet. Han citerar en grekisk ekonomiskribent, Jason Manoloupolous, som i sin senaste bok visar att av 151 privatläkare längs Atens mest kända läkargata deklarerade 34 senaste år för en inkomst mindre än 10 000 euro per år. 30 andra sade att de tjänade under 20 000 euro. Bara 11 sade att de tjänade över 100 000 euro.
I somras beräknade IMF att 70 procent av enmansföretagarna i Grekland deklarerade att de tjänade så litet att de inte alls behövde betala skatt.
Det här betyder enligt Chakrabortty att regeringen får lita på löntagarna när det gäller statens skatteinkomster, och att man samtidigt höjer de indirekta skatterna.
När våra politiker senast diskuterade regeringsprogrammet så fick i alla fall jag intrycket av att man inte vill satsa på en rättvisare skattepolitik utan satsar mera på indirekt beskattning. Det här drabbar låginkomsttagarna mera än dem som tjänar mera.
Inkomstskillnaderna ökar och ojämlikheten i samhället likaså. Är inte det en del av Greklands problem?
Vi är på väg bort från välfärdssamhället, och takten verkar öka.