Drastiska åtgärder medför nya problem

Samhälle Under långa tider har vi i Finland, under såväl hög- som lågkonjunktur haft en stor mängd människor som utan sin egen förskyllan tvingats leva under den så kallade fattigdomsgränsen. Det har berättats att det är fråga om cirka 700 000 personer. Inte en enda av våra fem borgerliga regeringar har ens under rådande högkonjunktur försökt göra någonting åt saken.
Många av de här olyckliga människorna har varit med och byggt upp ett ”Välståndsfinland”. De har hankat sig fram med tusen euro eller mindre i månaden. De har under flera år lämnats åt sitt öde. Och nu har den borgerliga regeringen, under Juha Sipiläs ledning, sänkt subventioneringarna på receptbelagda mediciner och höjt avgiften på vissa tjänster vilka föder kaos bland mindrebemedlade.
Redan nu har många mindrebemedlade, sjuka och lågpensionstagare nödgats lämna nödvändiga receptbelagda mediciner outtagna i apoteket, i brist på pengar. Den här jongleringen kan komma att visa på ett större behov av flera ambulanser, på poliklinikernas otillräckliga kapacitet och på sjukhusens brist på vårdplatser.
Dumma och drastiska åtgärder har en egenskap att medföra andra problem.
Nu borde de som lider mest av vad Sipiläs regerings nya förordningar för med sig vända sig till ”socialens lucka” och inte stanna hemma: manstarkt söka sig till organiserade brödköer. De köande behöver inte skämmas, skulden till skammen är inte deras. Några hundratusen nya människor i brödköerna landet runt bevisar hur borgarregeringen skapar verklig nöd.
Måste förödmjukningen av oskyldiga mindrebemedlade gå så här långt att vänsterpartierna och fackföreningsrörelsen, framför allt FFC tvingas utlysa storstrejk, för att få landets utgifter i balans på ett mera mänskligt sätt?
De välsituerade i landet har väl svårt att förstå att det i landet finns folk som inte vet vad de skall äta, varken i dag eller i morgon. Men själva lider de inte brist på någonting. Alla inköp görs som förut. Men inte en enda av dem har stigit fram och sagt att det nu är deras tur att vara solidariska genom att delta i talkon efter var och ens förmåga.
EK:s och regeringens påhopp på löntagarnas fackorganisationer förvånar. Däremot har man inte ens nämnt namnet på böndernas centralorganisation MTK. Har MTK ingenting att skaffa med Finlands väl och ekonomi?
Bengt Dahlqvist
Borgå