Förmyndarsamhället byggs ut på bekostnad av friheten

Samhälle Sedan finanskrisen 2007 har Finland utvecklats sämre än stora delar av den övriga världen. Arbetslösheten har ökat, likaså skulderna. Exporten har, trots en global konjunkturuppgång, stampat på stället. Landet är mindre konkurrenskraftigt. Antalet utslagna ökar, likaså människor som mår dåligt eller vars livskvalitet har försämrats. Extrem- och populiströrelser har fått större stöd. Varför?

Sedan 2007 har alla politiska partier av betydelse suttit i regeringen och haft mandat att lösa krisen. Men landets befolkning har fått det sämre. Fungerar inte vårt demokratiska system?

I tider av ekonomisk uppgång, när kakan som skall fördelas växer, tycks demokratin fungera. Alla får en del av tillväxten, alla får det litet ”bättre”. Ibland lyckas mitt parti ta lite mer av kakan än ditt parti, men det korrigeras i nästa val eller förhandlingsrunda. Vi får alla kortare arbetstid, längre semester, ökad pension, mer utbildning. Den offentliga sektorn byggs ständigt ut. Några gamla, obehövliga funktioner, organisationer, myndigheter eller ministerier tar vi inte bort. Vi bygger ut förmyndarsamhället på bekostnad av den personliga initiativkraften och friheten. Vi överbjuder varandra för att locka till oss väljarna. Vi lovar mer än vi kan hålla.

Hur ser det då ut i tider av ekonomisk nedgång? De senaste åtta årens ekonomiska nedgång har lett till handlingsförlamning i regering, riksdag, ministerier, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.

När man måste skära i utgifterna, rätta munnen efter matsäcken, förbättra vår internationella konkurrenskraft, anpassa Finland till en snabbt föränderlig värld, satsa på nytt som behövs och skära bort sådant som inte behövs, är alla partier och organisationer med så länge det inte berör den egna intressesfären. Om den berörs ställer man sig på bakhasorna. Man vägrar blankt.

Låt hellre hela landet gå åt helvete än att min organisation, min arbetsplats, mina medlemmar blir berörda. Så käbblar partierna och arbetsmarknadsorganisationerna vidare. Så länge egoismen går före solidariteten och partierna styrs av väljarnas gallupmätningar i stället för ansvaret att utveckla landet fungerar tydligen inte demokratin i Finland.

Vad är fel?

Blir vi fel informerade av massmedierna? Lovar de politiska partierna, för att få röster inför val, sådant som de vet att de inte kan hålla? Låter vi väljare oss luras av valdebattsfloskler? Kräver vi väljare för litet av våra politiker? Har vi för svaga ledare?

Om vi fortsätter som under de senaste åtta åren minskar möjligheterna att vi själva får huset Finland i skick.

Är alternativet att vi temporärt ger makten åt kommissionen, världsbanken eller något annat internationellt organ? Sätts vi under förmyndarskap? Tvingas vi, beroende på vår egen vanskötsel, låta utomstående lösa vårt demokrati- och samarbetsproblem.

Om så är blir den vägen knappast mindre smärtsam för den finländska medborgaren.

Lennart Andersson

HögsåraSamhälle Sedan finanskrisen 2007 har Finland utvecklats sämre än stora delar av den övriga världen. Arbetslösheten har ökat, likaså skulderna. Exporten har, trots en global konjunkturuppgång, stampat på stället. Landet är mindre konkurrenskraftigt. Antalet utslagna ökar, likaså människor som mår dåligt eller vars livskvalitet har försämrats. Extrem- och populiströrelser har fått större stöd. Varför?

Sedan 2007 har alla politiska partier av betydelse suttit i regeringen och haft mandat att lösa krisen. Men landets befolkning har fått det sämre. Fungerar inte vårt demokratiska system?

I tider av ekonomisk uppgång, när kakan som skall fördelas växer, tycks demokratin fungera. Alla får en del av tillväxten, alla får det litet ”bättre”. Ibland lyckas mitt parti ta lite mer av kakan än ditt parti, men det korrigeras i nästa val eller förhandlingsrunda. Vi får alla kortare arbetstid, längre semester, ökad pension, mer utbildning. Den offentliga sektorn byggs ständigt ut. Några gamla, obehövliga funktioner, organisationer, myndigheter eller ministerier tar vi inte bort. Vi bygger ut förmyndarsamhället på bekostnad av den personliga initiativkraften och friheten. Vi överbjuder varandra för att locka till oss väljarna. Vi lovar mer än vi kan hålla.

Hur ser det då ut i tider av ekonomisk nedgång? De senaste åtta årens ekonomiska nedgång har lett till handlingsförlamning i regering, riksdag, ministerier, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.

När man måste skära i utgifterna, rätta munnen efter matsäcken, förbättra vår internationella konkurrenskraft, anpassa Finland till en snabbt föränderlig värld, satsa på nytt som behövs och skära bort sådant som inte behövs, är alla partier och organisationer med så länge det inte berör den egna intressesfären. Om den berörs ställer man sig på bakhasorna. Man vägrar blankt.

Låt hellre hela landet gå åt helvete än att min organisation, min arbetsplats, mina medlemmar blir berörda. Så käbblar partierna och arbetsmarknadsorganisationerna vidare. Så länge egoismen går före solidariteten och partierna styrs av väljarnas gallupmätningar i stället för ansvaret att utveckla landet fungerar tydligen inte demokratin i Finland.

Vad är fel?

Blir vi fel informerade av massmedierna? Lovar de politiska partierna, för att få röster inför val, sådant som de vet att de inte kan hålla? Låter vi väljare oss luras av valdebattsfloskler? Kräver vi väljare för litet av våra politiker? Har vi för svaga ledare?

Om vi fortsätter som under de senaste åtta åren minskar möjligheterna att vi själva får huset Finland i skick.

Är alternativet att vi temporärt ger makten åt kommissionen, världsbanken eller något annat internationellt organ? Sätts vi under förmyndarskap? Tvingas vi, beroende på vår egen vanskötsel, låta utomstående lösa vårt demokrati- och samarbetsproblem.

Om så är blir den vägen knappast mindre smärtsam för den finländska medborgaren.

Lennart Andersson

Högsåra