Får patienten faktiskt välja?

Social- och hälsovårdsreformen Gitta Dahlberg skrev en utomordentlig insändare (ÖN 11.11) om social- och hälsovårdsreformen i Finland som just nu pågår.
Oklart är alltså hur finansieringen skall skötas. Vilka som skall tillhandahålla vård uppräknas dock, 15 självständiga vårdområden, privata vårdproducenter och tredjesektorn. Vilka vårdproducenter anses höra till tredje sektorn? Folkhälsan har jag sett nämnas. Kan möjligen Kårkulla och en del äldreboenden räknas dit? Hur är det med FBK-förstaresponsgrupper?
Så har det också talats om ett system som kallas “pengarna följer patienten”. Hur följer pengarna och vart? Till den privata sektorn? Och hur skall den se ut? I dag följer pengarna med patienten när han besöker en privatläkare, en privat läkarstation (eventuellt en station som “skatteplanerar”). Men i dag är priserna på den privata sidan sådana att låginkomsttagare inte har råd med dem trots att Folkpensionsanstalten (FPA) sponsrar.
FPA betalar 35 procent av våra privata läkarbesök. Och 35 procent av 100 euro är 35 euro vilket betyder att patienten själv betalar 65 euro. Hittar man privatpraktiserande läkare som prissätter ett läkarbesök på högst 20 minuter till bara 100 euro? Kanske det också blir något laboratorieprov eller någon röntgenbild som ytterligare höjer besökets pris med några hundringar. Så den tilltänkta patienten skall inte vara låginkomsttagare eller om han är det skall han ha sparat och gnetat en tid så det finns en slant i bordslådan att ta med till den privata läkaren.
När det gäller mediciner behövs de både när vi har besökt en läkare inom den offentliga sektorn och inom den privata. Där gäller samma sponsorering både för den offentliga vården och för den privata. Man hör om äldre personer som inte har råd att köpa alla de mediciner som läkarna har ordinerat dem.
De viktiga resorna i vårt vidsträckta och glest befolkade land har man tänkt bättre på: Där har man satt en liten självrisk och resten betalar FPA. Från Mejlans i Helsingfors kostade en enkel taxiresa 2010 till Sarfsalös sydligaste spets 138,70 euro av vilket min självrisk var 9,25 euro. FPA ersatte 129,45 euro. Där har man valt att prioritera de långa avstånden i vårt land. Man får hoppas att man fortsätter med det om man förstorar vårddistrikten och gör vägarna ännu längre för patienterna. När man talar om 50 kilometer, till exempel mellan Borgå och Helsingfors, ska man lägga lika mycket till – med dåliga vägar – om man ska få med landsbygden. Se exempel ovan.
Tina Paul
Sarfsalö