Radhus är det sämsta alternativet för åldringar

Boende Runtom i landet talar myndigheterna om hur man har för avsikt att ordna äldreomsorgen vad boendet anbelangar.
Till vars och ens rättigheter skall höra att få bo i sitt eget hem så länge som möjligt. Och att få dö ensam hemma. En åldring borde, men får inte, själv välja att få bo hemma eller på ett vårdhem.
Tänk vilken gudabenådad fröid det är att få sitta ensam och sjuk dagen lång hemma och stirra på sina gamla slitna prylar. Den enda som stör den himmelska friden är en livslevande hemvårdare i sin yrkesutövning.
Men till all lycka dröjer den ”fridstöraren” inte många minuter. Så får åldringen på nytt fortsätta med sittande, kanhända rädd för att en illgärningsman bryter upp dörren och kommer på visit.
Följden kan bli misshandel som kan sluta så att åldringen blir av med sina smycken, plånboken och pengar och värdeföremål. Om det är fråga om äldre par utses den ena som den andras oavlönade hemvårdare trots att båda är i stort behov av institutionsvård.
En skötare på ett vårdhem som uppnått pensionsåldern duger inte längre att vårda åldringar. Men hemma duger en blind, halt och förtvinad 90-åring som egenvårdare för en annan lika skröplig person.
Många gamla bor i småhus på landsbygden och i hög- och radhus i tätorter. Höghuset är det lämpligaste alternativet för åldringar eftersom där allt ordnas centralt. I egnahem på landet behöver man mest hjälp. Butikerna kan finnas på flera kilometers avstånd. Vintertid kan snön vålla problem. Om inte anhöriga eller hjälpsamma grannar skottar snön blir det väl hemvårdarnas morgongymnastik.
Också radhusbostaden är ett hem. Denna bostadsform är den mest olämpliga för gamla människor. Då en åldring inte längre orkar delta i bolagets gemensamma arbeten lär en del yngre grannar börja anse åldringen som ett problem. Inbilla er inte att alla övriga aktieägare gladeligen sköter de äldres andel av arbetet, i all synnerhet om det blir bestående. Ett undantag kan vara tillfällig sjukdom. Då blir det väl också här för hemvårdarna att ställa upp.
Det finns möjligen radhusbolag där vi-andan är god. Men enligt hörsägen förekommer det större och mindre tvister i de flesta. Och åldersrasism florerar mer än man vet och tror.
Det beror helt på styrelsens ordförande hurudan vi-andan är i bolagen. Det har visat sig att där man har en medel- eller medelåldern lämnad mansperson är andan god. Han behandlar såväl yngre som äldre, kvinnor och män, svenskar och finnar jämlikt. Han vet och känner till allt om bolagets skötsel. Frågar man råd får man ett tillfredsställande svar. Och samarbetet fungerar bra.
Ett verkligt kaos kan åstadkommas av medelålders och ensamboende kvinnliga ordförande. De favoriserar ofta yngre män, medan jämnåriga kvinnor och äldre personer blir hackkycklingar. Frågas det om råd kan svaret ofta, i brist på vetskap och kunskap om bolaget, bli vresigt och till saken hörande ociviliserad snäsning.
Efter min pensionering har jag efter bästa förmåga utfört ett och annat gammalt folk till fromma. Och intervjuat ett antal personer bosatta i höghus, egnahemshus och radhus. Här är resultatet.
Bengt Dahlqvist
Borgå