Bevara Gammelbacka skola!

8.10.2013 publicerades skolnätsutredningen över de svenska skolorna i Borgå. I den föreslår arbetsgruppen att Gammelbacka skola skall stängas, att eleverna i skolan skall delas mellan Tolkis skola och den nya Västra Enhetsskolan. Det är sällan ett tjänstemannaförslag har gjort mig så här arg.

Ännu för ett par år sedan meddelade den svenska utbildningsdirektören Rikard Lindström att Gammelbacka skola kommer att kvarstå även om Västra Enhetsskolan byggs. Nu ser man plötsligt inga andra alternativ än att stänga skolan i Gammelbacka?

En fråga pockar på, hur kortsiktig är utbildningspolitiken i Borgå egentligen?

Vem är det som förtjänar något på den här leken med lådor, en lek i vilken skolor flyttas från ett ställe till ett annat och med dem också eleverna?

Gammelbacka skola är, mätt i Borgåmått, en stor skola, med över hundra elever. En skola som finns på ett område som dessutom växer kraftigt. Gammelbacka är en skola som har långa anor, den är omtyckt och har ett gott rykte, samarbetet med daghemmet Haikobrinkens förskola fungerar smidigt och utmärkt.

Det finns inga vettiga argument för att stänga skolan i Gammelbacka, ett område där service som bäst planeras för att möta de behov som finns och växer. Man kan inte luta sig mot de prognoser som finns om ett sviktande elevunderlag, ingen, inte ens tjänsteman med den klaraste glaskula, kan gissa vilket modersmål de familjer som väljer att flytta till Gammelbacka kommer att prata. Som profetia kan det ju fungera, genom att stänga Gammelbacka skola så kommer det knappast att bli fler svenska barnfamiljer på området. En del av familjerna kommer säkert att sätta sina barn i finsk skola om förslaget går genom. Bara genom att titta på stadens strategi för välmående ser man att det är fullständigt förryckt att stänga en välfungerande och uppskattad skola. Vardagsmotion, den fysiska och psykiska tryggheten, det närverk som bildas runt en skola är något av det viktigaste för skolelever i lågstadiet - högstadieelever är mer kapabla att utvidga sina revir.

Att flytta på allt fler barn, längre bort från hemmet, i händerna på skolskjutsarna är inget som stöder barnet eller deras familjers strävan efter välmående. Tvärtom. I många familjer försvårar det här vardagen. Och vad gör det med barnen, det att man splittrar de skolklasser som nu bildats? Vad händer med barn som på grund av de nya elevantagningskraven förlorar sina bästa vänner? I samband med sådana här förslag är det onödigt att prata om att någon försöker arbeta proaktivt för en god mental hälsa!

De frågor vi föräldrar fått besvara, svar som absolut inte betyder något för tjänstemännen, tycks helt onödiga. Det om något är att förakta medborgardemokrati.

Om de politiska beslutsfattarna godkänner det befängda förslag som nu ligger framme är det tvunget att konstatera att en beslutsfattares minne är kortare än kort. Ännu under den förra mandatperioden pratade man högtidligt om att de skolor som överlevde den senaste slakten, att de nu skulle få bestå och få arbetsro. Den arbetsron skulle jag önska att de skolor vi har i dag skulle få.

Lotta Hällström
Haiko, Borgå