Erfarenheter om vården i Näse

Redaktör Tora Mattheiszen tacklar i sin artikel (Bbl 12.3) en svår och känslig sak. I artikeln framgick inte alla problem och detaljer som vi kommit fram med, främst på grund av utrymmesbrist. Jag tänker inte heller i detta skede "tvätta smutsbyket" offentligt, men några kommentarer vill jag hämta fram.

Diskuterade med Tuija Holstein om personalen som "gömmer sig" i kansliet och trodde att vi kom överens om, att ett turbyte inte börjar en timme innan följande tur börjar sitt skift.

Varför sitter hela personalen bakom datorerna när följande skift kommer om en timme?

"- Problem åtgärdas effektivast om vi får veta om dem så snabbt som möjligt".

Det var ju just det som var det största problemet, ingen av personalen visade den minsta gest av att försöka åtgärda problemen vi kom fram med, utan tvärtom, sa att nästa vecka försöker vi ordna saken. På frågan om, vem vi skall kontakta om akuta och brådskande ärenden, vägrade personalen ge uppgifter om vem vi skall vända oss till för att få hjälp.

Det som även känns förskräckligt frustrerande var, att personalen gång på gång hänvisade till, att de inte fått behövlig/tillräcklig information om Marko. Hör och häpna, i vilket yrke kan du gömma dig bakom detta - speciellt om det gäller mänskor och deras väl och hälsa? Vi konsulterade en privat läkare och sjukhuset där Marko blivit opererad, men personalen "slog dövörat till"!!!

Det som vi ändå är mest bestörta över är, att ledningen inom social- och hälsovården helt kallt förnekat det mesta vi kommit fram med. Vi har inte direkt blivit beskyllda för lögner, men man har sagt att det vi kommit fram med inte stämmer. Om detta skulle skett i ett privat sjukhus/företag skulle ledningen beklagat det skedda och rett ut saken i snabb takt.

Det som också bör beaktas är, att väldigt få vill eller vågar anmärka på vården eller bemötandet medan de är patienter. Speciellt åldringarna är tacksamma för den minsta lilla hjälp som de får och de klagar mycket sällan även om det skulle vara på sin plats många gånger.

Det som gläder och tröstar oss är alla de personer som kontaktat oss och tackat för att vi haft ork, kraft och mod att lyfta fram och tackla dessa svåra saker. Nämnas kan, att det även bland personalen finns personer som bekräftar att det vi berättat stämmer och att det absolut inte alltid är fråga om personalbrist. Det handlar om hur du utför dina sysslor och uppgifter och främst om attityder. Vi har bland annat blivit underrättade om att personalen stänger av "alarmklockorna" när man är på kaffepaus, även om detta inte är tillåtet.

Hur har detta övervakats, eftersom ledningen nekar? Vi har alltid förespråkat den allmänna sjukvården, men tyvärr är vi mer än besvikna efter de erfarenheter vi nu haft. Vi ställer nu vårt hopp till Doctagon och Sari Andersson om en förbättring och en attitydförändring.

Till sist, men inte minst vill jag/vår familj tacka alla de som nu kontaktat oss och tackat oss för att vi vågat ta itu med ett problem som åtminstone i Borgå verkar vara ett tabu.

Står gärna till tjänst om nån' har nåt' att berätta eller fråga om.

Borgåbladet har mina kontaktuppgifter.

Harriet Nuutti