Att hilma

Ni kanske gör på samma sätt, leker med ord? Utgår från ett ord som finns på riktigt, på så sätt att människor också utanför det egna hemmets väggar känner till ordet, förvränger ordet så att det blir roligt, knasigt eller helt galet.

Så använder man det nya ordet, det man hittat på, inom familjen, med vänner och kanske till och med på jobbet. Man kanske använder det nya ord man hittat på så frekvent att man till och med glömmer bort hur ordet egentligen såg ut och lät?

Ett exempel ur den egna världen. För många år sedan kom de tre stora tenorerna till Finland på besök, Plácido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti uppträdde i Helsingfors. En bekant var ivrig över konserten och främst över att hen skulle få se Plácido Domingo. Eller, Placebo Mingo, som hen uttryckte det. Hen hade lite missuppfattat den store tenorens namn och trodde, helt på riktigt, att mannen hette Placebo Mingo.

Och det gick aldrig ur mig, jag kunde inte låta bli att kalla tenoren för annat än Placebo Mingo efter det. Också nu var jag tvungen att kolla vad Domingo heter på riktigt.

Inte för att jag pratar så ofta om Domingo, men de gånger jag gjort det har jag alla gånger kallat honom något helt annat än vad han heter på riktigt. Inte undra på att folk hilmar med ögonen ibland.

Just det, hilmar. Jag vet ju att det heter att himla, men har i så många år hilmat hemmavid att det följer med mig också utomhus.

Etter värre blir det då man använder mer än ett språk. Vi råkade läsa genom en matlista som presenterade olika pizzor och fyllningar tillsammans med min man. Matlistan var finsk och en av fyllningarna var kaninmuna (sv. ungefär kaninägg). Vi vet ju att det var ägg (fi. kananmuna) som avsågs, men ägg har alltid efter det hett kaninmuna i vårt hushåll.

Det igen har lett till vissa underliga situationer över hotellfrukostar till exempel, ingen vill riktigt förstå vad det är vi beställer då vi glatt önskar oss ett par kaninägg.

Är jag annars den enda som inleder telefonsamtal genom att säga Hejdå!?