Döden, döden

Jag vet, det har varit ett evinnerligt tjat om döden i kolumnform de senaste månaderna. Jag lovar, jag ska hålla en paus från skriverier om döden. Efter den här kolumnen och förutsatt att familj, släktingar, vänner och rockstjärnor kan hålla sig i liv under den närmaste framtiden. Men, lite död ännu, lösa funderingar.

Då större katastrofer, med många döda, inträffar, så fylls de sociala medierna av RIP-uppdateringar. RIP, rest in peace (sv. Vila i frid), står det i var och varannan uppdatering och samtidigt erbjuds det en möjlighet att på olika plattformer och webbplatser tända ett digitalt ljus. En del människor blir oerhört provocerade av uppdateringar av den här typen, varför ska man hålla på kondolera i fråga om människor som man inte ens kände undrar de. Rörande är det att se att just den typen av människa beter sig på samma sätt då en erkänd rockstjärna (Lou Reed gick bort 27.10) går ur tiden. Det är RIP upp och ner och citat av Reeds sånger sveper förbi i flödet.

Själv gläder jag mig mest över det faktum att människor känner. Det är minst lika viktigt att känna sorg som att känna glädje. På tal om sorgen, så har jag av förekomna anledningar fått emotta otaliga kondoleanser under de senaste månaderna.

Jag beklagar sorgen.

Och det har jag funderat väldigt mycket över. Jag är tacksam, tacksam, för alla kondoleanser, men undrar om det är just sorgen som ska beklagas? Om man inte kände sorg efter en kär människas bortgång, vad kände man då för denna människa då hon eller han fortfarande var i livet? Sorg är väl tecknet för att man saknar, för att det gör ont? Märker att jag själv gått in för att beklaga själva förlusten, inte sorgen.

Jag beklagar förlusten.

Känner själv att det lämnar ett utrymme för sorgen. För den sorg som ändå måste få skava, göra ont och ta den tid den tar. För att senare ge utrymme för minnen som inte längre gör ont.
På lördag firar vi alla helgons dag och jag känner att jag verkligen har en orsak att fira i år. För där någonstans sitter de nu, tillsammans. Mor, farfar Toivo och Lou Reed.