Äldrevården kräver modigt nytänk

Skulle Helena Räsänen som är chef för äldreomsorgen i Sibbo få som hon vill, så skulle mycket göras annorlunda. Hon har redan fått mycket till stånd inom äldreomsorgen i Sibbo och många vallfärdar dit för att se vad som är på gång. Men det räcker inte, säger Räsänen.
– Bulkvara duger inte. Vi har rätt att bli behandlade som individer även som äldre. Det går inte att bygga en modell och tro att den passar alla. Försöker man göra något så att alla ska gilla det, så kan man slå sig i backen på att ingen gillar det.
Helena Räsänen brinner för omsorgen om de äldre och hon har sitt finger med i många sammanhang även utanför Sibbo. Och det var i egenskap av ordförande för den mångprofessionella föreningen Suomen Muistiasiantuntijat som hon åkte på studiebesök till byn Hogeway utanför Amsterdam. Där finns något man kan kalla för en frizon för minnessjuka, en by med allt en by ska ha. Där kan de äldre som tappat sitt minne vandra fritt omkring.
– Här koncentrerar man sig på individerna, vilka de är, vad de tycker om att göra. Man koncentrerar sig inte på deras sjukdomar. De tvingas inte in i ett dagschema som är likadant för alla.
I Hogeway har man byggt upp en miljö där invånarna inte är instängda bakom låsta dörrar eller stängsel.
– Då vi åkte in på området så märkte jag över huvud taget inte av några stängsel eller portar. Arkitekturen i sig bildar en trygg miljö och den enda porten finns vid huvudingången.
Individuellt
Längs med området bildar högre hus en ram och inne på området ligger bostäder med 23 hem för 6-7 invånare, sammanlagt bor här 152 invånare. Hemmen är designade i sju olika stilar. Här finns hemmet i överklasstil, bohemstil, ett kristligt hem, kulturellt hem och så vidare. Tanken är att alla ska känna sig hemma och stilen går igenom i allt som vid matbordet och i personalens klädsel.
– Bort med de vita anstaltkläderna, det finns inget värre. Vita kläder på en läkare och personal signalerar sjukdom och kyla, och det gör minnessjuka förvirrade eftersom de inte själva upplever sig vara sjuka.
Räsänen säger att mycket hos oss ännu går ut på en modell och att "alla ska delta".
– Men alla gillar inte samma saker, det går inte att tänka så.
Innanför området finns en teater, krogar, kaféer, butiker, skönhetssalong. Byn är öppen för alla och i butiken handlar även andra än minnessjuka. Helena Räsänen konstaterar att de privata företagare som öppnat sin verksamhet på området tack vare det får businessen att gå runt.
Resor och kontakter
En gång i veckan kommer en buss som för de som vill till det närliggande torget. I resebyrån kan invånare boka resor med en anhörig eller en frivilligarbetare. Musikklubbarna är 16 och här sjungs ofta tillsammans med bland annat lokala dagisgrupper.
– Något som jag så gärna skulle se här också, att dagisbarnen skulle komma en gång i veckan och sjunga tillsammans med våra invånare här i Nickby, säger Räsänen.
Invånarnas inköp skrivs upp i ett häfte av butikspersonal som har fått utbildning i att möta minnessjuka.
– I butiken finns inkontinensvaror sida vid sida med ett fint utbud viner och. Allt som behövs kan köpas här.
Tanken är att invånarna ska röra på sig så mycket som möjligt, en del på egen hand och andra i sällskap med frivilliga eller personal.
– Men visst finns en viss koll. Om någon av invånarna till exempel går omkring i byn efter 11-tiden, så ser man till att de söker sig hemåt för lunch. 
En äldre utan minne kan slå sig i följe med vem som helst som kommer emot men blir inte bortvisad. Alla vet var de hör hemma och ser till att de har det bra.
De vanliga aggressiva attacker som hör till demensavdelningar ser man inte här.
– Minnessjuka reagerar ofta häftigt eftersom de inte kan kommunicera och uttrycka sin vilja. Men här utsätts de inte för en omgivning som skapar ångest och aggression.
Tog en chans
Byn har kommit till på initiativ av Yvonne van Amerongen som tidigare jobbade som ledande sköterska vid ett hem för äldre.
– Då hennes pappa dog sa hon att tack och lov behövde han inte bo på vårt vårdhem. Sen började hon fundera på hur fel det var att vården är sådan, att man inte önskar att de egna föräldrarna ska få den.
Hon tog lån och byggde upp området och nu vallfärdar man hit från hela världen för att se hur det fungerar.
– En människa kan faktiskt göra en skillnad.
Boendet är privat och tjänsten köps av kommunen till samma pris som andra boenden. Det är alltså inte ett dyrare boende.
– De som flyttar in har ofta kunnat minska på sin medicinering och deras allmänna kondition har blivit bättre. Delvis för att de kan gå ut och röra sig.
De som flyttar in kan bo kvar till sin död och i genomsnitt hinner de leva här i 3-3,5 år. Köerna är långa och de som får en plats har redan diagnosen långtskriden demens.

Småskalig kopia skulle vara möjlig även här
En trygg frizon för minnespatienter, skulle det vara möjligt att bygga upp här i Finland?

Helena Räsänen säger att tiden redan gått förbi servicehustänkandet. Ett sådant boende passar många, men inte alla och det är dags att ta fram alternativ. Mycket av det som gjorts i byn i Holland går att anamma även här, omedelbart om man vill.
– Bemötandet och tanken bakom hela boendet kan man ta till sig redan nu i våra boenden. Och visst har vi talat med privata byggfirmor om möjligheten att vika någon tomt för något liknande, det skulle vara helt möjligt att bygga i mindre skala.
Möjligt skulle det också vara att bygga om stängda tomma byskolor till ett boende för äldre.
– Då skulle de äldre kunna bo kvar i sin by. Och jag tror att det finns många som gärna skulle bo lite mer kollektivt och inte bli ensam kvar i ett stort hus. Hemservicen skulle dessutom vara lättare att ordna om alla inte bor utspritt på glesbygden.
Helena Räsänen säger att hon själv skulle välja ett mer bohemiskt boende som gammal, om hon kunde få kulturupplevelser och ett kollektiv omkring sig.
I Nickby jobbar hon vidare med tanken på Green Care, möjligheten för de äldre att vistas ute och pyssla med trädgården, plocka bär, se hönor picka i sig mat.
– Vi har redan byggt upp en trädgård, nu i vår står nästa på tur och den blir större, säger hon och beskriver vilken glädje det är för invånarna att få komma ut och känna årstiderna byta.
Och äldreboendet börjar bli något av ett kulturcentrum, fyra fina vårkonserter med professionella musiker lockar personalen att klä upp invånarna till fest.
– Först vågade alla inte tro att de äldre ska orka sitta stilla och lyssna hela konserten igenom. Nu tänker man ta med även de som är i sämre skick. Alla satt nämligen knäpptysta på den första konserten.
Det är sådant man kommer ihåg då minnet i övrigt sviker; hur det var att klä upp sig och gå på konsert eller fest.
Den 27.4 uppträder den karismatiska sopranen Angelika Klas tillsammans med Marion Melnik och Seppo Hovi på serviceboendet Elsi.