Hela livet skakas om då barn tas omhand

Det kom som en blixt från klar himmel för Anna för ett och ett halvt år sedan. Hon stod vid diskbänken, de två barnen var förda till dagis och skola och alla morgonbestyr var avklarade.
– Jag bestämde att barnen inte skulle komma hem längre, att jag måste låta någon annan ta hand om dem.
Så hon ringde till sina kontaktpersoner, packade ner barnens saker och förde grejorna till stödfamiljen.
Barnen hade redan delvis varit hos stödfamiljen för Annas vardagsliv var helt i kris. Ekonomin hade rasat, hon satt med två fastigheter varav en skulle säljas, men det drog ut på tiden. Och alkoholmissbruket fanns med i bilden.
– Jag var så tyngd av alla problem att först kändes det bra att inte behöva ha hand om barnen.
Anna lät alkoholen flöda ännu mer då barnen inte fanns, och det gick inte länge så föreslog barnskyddet att barnen helt skulle tas omhand av stödfamiljen.
– Då var jag nog säker på att nu förs barnen för gott, att jag aldrig mer kommer att få ta hand om dem.
Anna fick till en början inte ens träffa barnen. Två månader gick in­nan hon fick hem dem på ett första besök över veckoslutet.
– Det kändes helt underbart att ha dem hemma. Jag började hitta fram till ett beslut, jag skulle kämpa för att få hem barnen igen.

Analysera starka känslor
Anna har under hela krisen haft kontakt med bland annat barnskyddet och missbrukarkliniken, men det var först i kamratgruppen som hon mötte andra som varit i samma situation.
– När jag har lyssnat på de andras berättelser om hur de kände då deras barn togs bort, så undrar jag om inte ett kamratstöd skulle ha ändrat mycket för mångas del.
Anna säger att alla de starka känslorna måste öppnas, man måste bara prata och prata och så småningom förstå varför man reagerar så starkt.
– Så länge man inte reder ut känslostormarna så kan man inte växa som människa. Man kan inte bli en lugn och bra förälder om man sopar allt under mattan och låtsas att allt är bra.

En lång väg tillbaka
Det handlar om att förstå sig själv, men även om att kunna hantera de beslut som barnskyddsmyndigheterna tar, att handskas med situationer där andra bestämmer över ens liv.
Nu kämpar Anna fortfarande för att hållas nykter. Flickan har redan fått flytta hem och tillsammans tränar de nu att leva ett normalt vardagsliv.
Erfarenheterna som Anna samlat på sig i kamratgruppen känns bra att ha och hon säger att hon har fått svar på många frågor.
– Ännu vet jag inte om jag får svar på alla, men det känns bra att sitta med i diskussionsringen.
Anna ser utvecklingen från krisen till den dag då barnen för gott bor hemma igen, som en båge.
– Där emellan rasar man igen och tar sig upp.
Nästa stora steg handlar om att även pojken flyttar hem tillbaka. Och Anna säger att hon förstår beslutet att det inte ska ske nu genast.
– Jag har lärt mig så mycket nu att jag litar på tjänstemännen inom barnskyddet. De tänker på barnet sbästa och så ska även jag göra.

Utbildar sig för att hjälpa
Det viktiga nu är att fokusera, hållas nykter och sköta sina affärer, säger Anna. Och i gruppen får hon insikt om hur psyket fungerar genom att skriva, rita, lyssna på de andra och prata, prata. Så mycket har gruppen gett att Anna anmält sig till den utbildning som startar för de så kallade erfarenhetsexperterna.
– Jag hoppas att fler hittar till kamratgruppen, vi är alla olika och alla har lite olika situation. Men det hjälper att lyssna på varann.
Till gruppen kan man komma även med mindre problem, eller då man känner att krafterna håller på att tryta. Det kan ändra allt mot det bättre.
Anna heter egentligen något annat.

Ny grupp samlas i höst

Det råder inget tvivel om att projektkoordinator Marika Johansson inte skulle tro på det här. Hon är helt övertygad om att idén som hon introducerat i Borgå, Sibbo, Lovisa och Askola fungerar. Och kommunerna har nappat på tanken, viljan att utveckla barnskyddsarbetet finns.

– Erfarenhetsexperter och kamratstöd fungerar, det visar erfarenheterna.
Det var en kund som själv gått igenom en livskris där barnen togs omhand som berättade att det finns stödgrupper som hjälpt familjer att få sina barn tillbaka.
– Jag blev intresserad och började söka information och nu har vi prövat modellen både med grupper för missbrukare och familjer där barnen omhändertagits.
Förra hösten samlades den första gruppen med erfarenhet av att barnen togs omhand och nu i höst startar en ny grupp.
Trots att socialarbetarna inom barnskyddet är överbelastade, ställer de upp som dragare för grupperna och jobbar då tillsammans med en utbildad så kallad "erfarenhetsexpert".
Tiden är mogen för den här typen av arbete, säger Johansson. Erfarenheterna visar att det är mycket lättare för en krisande familj att öppna sig för andra i samma situation, för tröskeln att tala öppet och fördomsfritt med professionella myndighetsrepresentanter är hög.
– Det är inte lätt att tala öppet med någon som har makten att fatta beslut om dina barns och din familjs framtid.
Marika Johansson säger att föräldrarna känner att de blir lämnade ensamma då barnen tas bort.
– De är i en livskris och känslorna drabbar dem verkligen djupt. Det handlar om skam, ilska, sorg. De vet inte vad de ska ta sig till.
Att känslorna inte försvinner om man inte bearbetar dem är klart.
– Jag talade nyligen med en mamma som gått igenom det här för tio år sedan. Hon kan fortfarande inte tala om det utan att tårarna rinner.
Kamratgrupperna fungerar som krishantering och ger en möjlighet att komma framåt i livet.
– Obearbetade kriser spökar och kan ge oberäkneliga reaktioner långt i framtiden. Och en instabil förälder kan inte vara ett stöd för barnen, det gäller både i de fall då barnen återvänder och i de fall då de inte kan göra det.
Tanken är ju att barnen ska kunna återvända, men det förutsätter att föräldrarna tar itu med sina problem.
– Målet är att gå igenom kriserna och få ett lugn som gör det möjligt också för barnen att gå vidare i livet.