Tage for till sjöss

Som 14-åring lämnade Tage Lindqvist hemstaden Lovisa och for ut till sjöss. Under tio år på sjön hann han tre varv runt jorden och upplevde mer än många andra människor gjort i hela sitt liv.

– Det var så otroligt fattigt under krigsåren så för att underlätta vardagen för min mamma som länge varit änka bestämde jag mig för att gå till sjöss, säger Lindqvist.

Under krigsåren var det brist på sjömän eftersom alla var ute i kriget så även minderåriga pojkar togs med på fartygen.

– Vi brukade gå ner till Valkom och se på båtarna i hamnen. När jag 1942 fick chansen att åka med på ett åländskt fraktfartyg som mässpojke tvekade jag inte.

Mellan 1942 och 1944 åkte Lindqvist omkring i Europa och fartyget tog i land bland annat i England, Irland, Norge och Danmark. Spåren av det pågående världskriget syntes överallt och en del hamnar var sönderbombade.

– Jag var så ung när vi var i London så jag förstod inte att vara rädd. Jag kommer bara ihåg att allting var jättestort och jag åkte tunnelbana för första gången.

Fartyget tog ofta i hamn i Tyskland där judar slavarbetade som stuvare. Besättningen brukade samla matrester i smyg som de gav åt judarna. Det var såklart förbjudet men Lindqvist och resten av besättningen tyckte så synd om dem.

Rymde i Luleå

Efter två år till sjöss var Lindqvist på en kort visit hemma i Finland innan han hösten 1944 steg ombord på nästa båt. Fartyget som Lindqvist nu jobbade på skulle lasta på järnmalm i Luleå för frakt till en hamn i Tyskland.

Under den här tiden var förhållandet mellan Finland och Tyskland spänt och besättningen var rädd för att bli tillfångatagen av nazister så fort båten skulle komma till Tyskland. Fem av männen på fartyget bestämde sig därför att rymma från båten i Luleå, bland dem Lindqvist.

– Det var timmermannen som var klok och uppmanade oss en kväll att lämna båten. Vi lyckades få med oss lite ätbart från båten och så gav vi oss i väg.

Rymlingarna höll sig gömda tills fartyget lämnade Luleå och sökte sedan asyl i Sverige. Polisen som tog dem på förhör bemötte dem väl.

– Vi fick nya kläder och så fick vi börja jobba med att hugga slyskog i en liten by som heter Dorotea.

Lindqvist och de andra rymlingarnas vägar skildes och efter det hade han aldrig haft kontakt med dem.

– Jag vet att de troligen återvände till Finland men vad som sen hände med dem har jag ingen aning om.

Fartyget de rymde ifrån var tvunget att åka till Vasa för att fylla på besättningen. När de kom fram dit hade kriget i Lappland redan börjat så fartyget blev kvar i hamnen i Vasa och fraktade därmed aldrig järnmalmen till Tyskland.

Jobbade som tolk

På grund av det pågående Lapplandskriget kom det mycket flyktingar från Lappland till Dorotea där Lindqvist jobbade. Han var den enda som kunde både svenska och finska i trakten så han fick börja jobba som tolk som 16-åring. Chefen för flyktingkommittén hade hört att Lindqvist var tvåspråkig. Lindqvist nämner att en av hans märkligaste tolkningsuppgifter han fick var att bakom ett staffli fungera som tolk vid en förlossning.

Han stannade i Sverige tills hemlängtan blev för stor år 1945 och han återvände till Lovisa. Där stannade han bara några månader innan han hittade ett nytt fartyg att stiga ombord på.

– Det fanns en plats för mig på S/S Greta i Lovisa. Fartyget rustades upp för att bli ett moderfartyg för en sillfångstflotta som skulle färdas till Island och Norra Atlanten, berättar Lindqvist.

Havsminor och stormar

Livet till sjöss var inte alltid så enkelt och spåren efter kriget gjorde haven otrygga. I haven fanns det fortfarande knyten med minor som förankrats i havsbottnen. På väg från Ålesund på Nordsjön hamnade Greta inför en nära ögat situation när fartyget körde rakt emot en havsmina.

– Vi försökte pricka hornen på minan med gevär men det blev inte till någonting, berättar Lindqvist.

I stället lyckades de med hjälp av svallvågor leda bort minan från fartyget.

I sina anteckningar noterade Lindqvist att besättningen var riktigt trött på allt vad krig heter och att det ännu efter krigets slut uppstod farliga situationer.

När Greta var på väg från Belgien till Trelleborg hamnade fartyget i rejäl storm på Nordsjön. Fartyget började kränga och vågorna slog över däcket som var lastat med flaskor fyllda med svavelsyra. Flaskorna krossades i sjögången och en stickande lukt spred sig ombord. Kaptenen steg ut på däck och ramlade omkull i smörjan av svavelsyra. Lindqvist lyckades få tag i honom och dra in honom i kabyssen. Kaptenen fick svåra brännskador och hög feber och var tvungen att få vård.

Besättningen var också orolig över att svavelsyran hade läckt till lastrummet och förstört frakten, vilket den som tur var inte hade, så färden kunde fortsätta.
 

Besökt alla världsdelar

Lindqvist återvände till Finland för att göra sin värnplikt i Dragsvik men efter kriget var de flesta mycket trötta på allt som hade med vapen och försvar att göra. I sina anteckningar skriver han:

"Efter 6 månader kom jag äntligen ut i det civila och för att igen söka mig till sjöss, så snart som möjligt. Denna tid så nära efter krigsåren tog vi unga igen det vi gått miste om, dansen, samvaron, musiken och biograferna. Det var dags för ett normalt liv igen efter all fattigdom."

Lindqvist gick ombord på Aruba, Finlands dåvarande största båt och med den reste han tre gånger runt jorden. Han har sett världens alla håll och kanter och besökt allt från Arabländerna till Karibiska havet, Afrika och Amerika.

– Det finns inte en världsdel som jag inte besökt, säger Lindqvist.

Det var ändå kärleken som fick Lindqvist att till slut - 1952- lämna livet till sjöss och börja sitt liv som "landkrabba". Hans stora reseintresse har dock aldrig tagit slut.