Musiken fyller Rasmus liv

Att satsa helhjärtat på musiken och på att bli violinist på heltid har sitt pris. Konkurrensen är stenhård, det gäller att öva, öva och öva.

– Hela ungdomen har gått till det. Nog har jag försökt vara social med mina kamrater men kanske inte lika mycket som alla andra, säger Bärlund.

Han började spela violin som fyraåring och i början kändes det ofta motigt att öva.

– Då tyckte man inte alltid att det var roligt men nu på senare år har jag varit tacksam.

Han tycker inte att han har gått miste om någonting annat genom att öva varje dag.

– Rutiner har det alltid funnits. Musik kan jag alltid träna så mycket jag vill, så mycket som huvudet tål.

I praktiken betyder det minst fyra timmar övning varje dag och på veckoslutet ännu mer.

Tidsanvändningen avgörande

När det handlar om sådana mängder blir det är det också fysiskt belastande att öva på violinen. Ställningen man spelar i är oergonomisk och Bärlund måste ibland vända sig till en fysioterapeut för att inte bli sned och styv. Han har också en metallplatta i vänsterarmen. Den fick han när man var tvungen att korrigera ett felläkt benbrott. Plattan borde avlägsnas men det skulle innebära ett avbrott i musicerandet vilket han inte riktigt har tid med.

För Bärlund handlar det om att ha fasta rutiner och att planera sin tidsanvändning så bra som möjligt. Ibland står han inför nästan olösliga ekvationer. Som nu inför studentexamen.

Studentskrivningarna har inneburit att tiden inte riktigt räckt till men en examen måste han ha för att kunna studera musik på högskolenivå. Samtidigt har förberedelserna inför studentexamen tagit tid av övandet till inträdesproven.

– Man måste ju också sova, annars orkar man inte träna. Om man inte kan koncentrera sig är det onödigt att träna.

Musiklärarbanan ett alternativ

Han erkänner själv att han kanske inte riktigt har förutsättningar till att livnära sig som solist och också efter att kandidatexamen är klar kan det gå många år innan man lyckas ta en anställning som orkestermusiker. Branschen är tuff och konkurrensen är mördande. Därför är ett av alternativen att studera till musiklärare vid Sibeliusakademin i Helsingfors.

– Det som är roligt med det är att när man är färdig så får man ett jobb. Efter solistutbildningen kan det vara att man får nöja sig med lite jobb här och lite där. Har man familj så inte fungerar det ju, säger Bärlund.

Samtidigt är det just solistuppdragen som ger gnistan att öva vidare. Att stå på scen och leverera musikupplevelser kan vara beroendeframkallande. Det märkte Bärlund under tiden efter operationen.

– Jag märkte att man är beroende av känslan man får när man ser att man förmedlat något till åhörarna.

Det är i de stunderna musikern inser att alla timmar man satt ned på att öva och bli bättre har lönat sig.

Går sin egen väg

Bärlund vill inte jämföra sig själv med någon annan. Han säger sig ha en personlig stil och han bryter gärna mot invanda konventioner.

– Jag har min romantiska stil och spelar barock väldigt romantiskt. Vem har sagt att man ska spela barock på ett visst sätt?

I sommar ska Bärlund vara skådespelare och spela Lysander, en av de bärande rollerna i En midsommarnattsdröm på Postbacken. Dessutom tänker han koppla av genom att segla. I år kommer det inte att bli något sommarläger i musikens tecken, däremot leker han med tanken på att bli gatumusiker i gamla stan.

– Varför kunde man inte öva och få pengar för det?