Fullmäktigefamiljerna

SIBBO

Kommunreformen är periodens största fråga

För tillfället har de kommunala tjänsterna inte en framträdande roll i familjen Järventaus liv. Mamma Johanna är vårdledig och pappa Antti arbetar deltid för att kunna ge döttrarna Loviisa, 4 år och Sofia, ett år och fyra månader, en familjecentrerad tid innan allvaret tar vid i höst. Då återgår Johanna till sitt arbete och båda flickorna ska börja på daghem. Det vet att det finns kö till språkbadsdaghemmet i Nickby, men de hoppas ändå att Loviisa ska få en plats där.

Familjen är nöjd med det de hittills har upplevt av kommunal service. Personalen på daghem, rådgivning och hälsocentral har varit vänlig och bemött familjen väl.

– Det enda vi märkt är att det åtminstone tidvis tycks råda resursbrist på hälsocentralen, säger Antti.

Johanna och Antti är inte engagerade i kommunalpolitiken, men de håller sig à jour med det som är på gång.

– Jag har en bekant som sitter i kommunfullmäktige och jag brukar tenta honom då och då, säger Antti.

Familjen bor i Östanåparken och därför är planläggningen av Sibbo ådal en fråga som är aktuell för dem just nu. De berörs också av framtida trafiklösningar eftersom de båda arbetar i Helsingfors.

– Överlag är vi intresserade av utvecklingen i Nickby och tjänsterna där. Själv är jag speciellt intresserad av miljöfrågor. Om det går så att min mamma flyttar till Sibbo är det möjligt att vi så småningom får en inblick i äldreomsorgen. Och naturligtvis är barnens dagvård och så småningom skolgång viktiga frågor.
Kommunstrukturen

Johanna och Antti räknar med att kommunstrukturreformen och dess inverkan på kommunen Sibbo är frågan nummer ett under de närmaste åren. Johanna säger att hon inte har en uttalad åsikt i frågan men att hon inte heller vidhåller att Sibbo bör förbli självständigt.

– Men jag har lättare att se mig som en del av Helsingfors än till exempel Kervo.

– Jag kan väl tänka mig att Sibbos identitet, som får sin särprägel av landsbygdsmiljön och tvåspråkigheten, kan bestå trots en kommunfusion, säger Antti.

Samtidigt ser han också hot i en fusion med Helsingfors.

– Det kan finnas en risk för att kommuncentret Nickby marginaliseras. Det är tänkbart att en del av dem som går i gymnasiet i Nickby efter en fusion söker sig till gymnasier i östra Helsingfors. Det kan inverka på valmöjlligheterna i Nickby.

De är överens om att utvecklingen har sin gång. De tider när Sibbo var en "lantlig idyll" är förbi.

– Det ställs krav på beslutsfattarna. Kan de inte själva fatta besluten gör någon utomstående det för Sibbos del, säger Antti.

De tror också att Nickbys geografiska läge, nära Sibbo storskog, inverkar begränsande på metropolens möjligheter att använda mark i Nickby.

Frågor kring skola och vård är viktiga

Efter sju år i Borgå flyttade Jill Öhman med sina tre barn tillbaka till Sibbo.

– Det Sibbo jag flyttade bort från, det finns inte längre, säger Jill Öhman. Man har blivit tvungen att tänka annorlunda.

Sedan i somras bor Öhman i sitt barndomshem i Gesterby. Hon tror inte att Sibbo har en framtid som en självständig kommun, trots att hon tycker att det skulle vara den idealiska lösningen.

– Invånarna borde vara många fler. Jag tror att tiden tar slut.

Om det går som Öhman och många med henne befarar, hoppas hon i vilket fall som helst att Sibbo inte delas upp i många mindre bitar som delas ut till höger och vänster. Speciellt Mäntsälä, men också Kervo känns som långsökta alternativ.

– Jag hoppas ju nog att Gesterby skulle komma att höra till Helsingfors. Men en del delar, som Box och Spjutsund, ligger så nära Borgå att det kunde vara naturligare för dem att höra dit.

Öhman ser inte Borgå som en idealisk fusionspartner för Sibbo, staden har nog med ekonomiska problem som det är.
Kommunalpolitiska frågor som intresserar Öhman är de som berör skolor, vård och omsorg.

Två språk

Det äldsta barnet går i Kyrkoby skola och Öhman är nöjd med sättet på vilket skolan fungerar.

– Men fler elever får inte plats där längre. Och matsalen är för liten, den är inte byggd för en skola på 200 elever.

En fördel är att förskolan finns i så nära anslutning till skolan. På det sättet får barnen lära sig hur det är att gå i en större skola. Själv har Jill Öhman gått i Gesterby skola, som är en av två skolor som drogs in under senaste fullmäktigeperiod.

Själv hade hon gärna sett en annan lösning.

– Jag tycker att de yngsta svenska och finska barnen kunde gå i byskolorna i stället för att man bygger nya stora skolor.

Jill Öhman hörde inte mycket finska i hembyn under uppväxten och hon tyckte att det var väldigt frustrerande att kunna bara svenska. De egna barnen är tvåspråkiga och när hon valde vem som skulle få hennes röst i kommunalvalet var hon noga med att välja en kandidat som inte rider på språkfrågan.
 

Vården behöver resurser

Att vården fungerar bra är viktigt för Öhman, fastän såväl hon själv som barnen har försäkringar som täcker kostnaderna för vården. Hon kommer ihåg en tid då första barnet var litet och hälsocentralläkarna olovligt orutinerade.

– Jag tycker att man ska satsa på vården av barn och åldringar. Hellre kunde man betala lite mera.

Jill Öhman har själv kunnat följa med hur lite tid vårdarna inom långvården har för patienterna. Hon tycker att de gör ett gott jobb och att de är alldeles underbara personligheter; men tidsbristen är ett faktum.
Att kommunen på sistone satsat betydligt mer på olika jippon, tycker hon att är bra. 

BORGÅ.

Hälsovården är stadens stötesten

Monica och Wilhelm Panelius säger att det kändes som att komma hem när de för nio år sedan flyttade från Grankulla till Borgå. Ingendera av dem är född och uppvuxen i Borgå men de har rötter till staden. Det allra starkaste lockbetet var ändå fritidsbostaden på Emsalö.

De hade sina dubier om den kommunala hälsovården.

– I Grankulla fungerade läkarvården perfekt. Vi hade hört att det var hipp som happ i Borgå och det har vi båda fått erfara, säger Wilhelm.

– Personalen på hälsostationerna är vänlig och trevlig med det är omöjligt att få läkartider. Häromdagen valde jag att gå till privatläkare när det inte gick att få en akuttid på hälsostationen. Däremot fungerar systemet med telefonuppringning rätt bra, säger Monica.

Wilhelm har äntligen fått tid till sin husläkare.

– Jag har inte fått träffa honom ansikte mot ansikte på tre år. Nu har det lyckats. Jag har fått en tid om sex veckor. Kanske var det så att man i tidsbeställningen började tycka synd om mig.

Däremot har det fungerat bättre på laboratoriet, där har jag tid för provtagning en gång per år.
 

Frivilligarbete

Inte för att Monicas och Wilhelms behov av hälso- och sjukvård är speciellt stort. De är båda aktiva pensionärer engagerade i frivilligverksamhet. De egna barnen och barnbarnen bor på annat håll, men de vill ändå finnas med i barnens värld som skolfarföräldrar i Kvarnbackens skola. En dag i veckan finns de där som en extra vuxen i klassen. Som medfostrare i sex års tid har de märkt en tydlig förändring bland de små eleverna. Allt fler av dem är i behov av olika stödåtgärder.

Wilhelm har ytterligare en uppgift. Han är en av de frivilliga som läser in taltidningen.

De säger att politik som sådan inte intresserar dem speciellt mycket. De tycker att det förekommer för mycket käbbel. De uppskattar inte heller politiker som besvärar sig och sätter käppar i hjulen. Men de håller sig à jour med slutresultaten av besluten som tagits.

– Planläggningsfrågor upplever jag som viktiga. Wilenius varv ligger mig varmt om hjärtat. Det retar mig fortfarande att planen för varvet inte verkar förverkligas. Jag är rädd för att hela Kokonudden säljs och blir ett lyxhusområde, säger Wilhelm.

Kommunreformen

De känner en viss oro för hur det ska gå för dem när de blir äldre och behovet av hälsotjänster ökar. Trots att de ser brister i dagens system vill de behålla Borgå som en självständig kommun. De tror inte att större enheter löser social- och hälsovårdens problem.

– Jag oroar mig för hur en kommunfusion påverkar skolor, sjukvård och tjänster på svenska. Jag tycker synd om Sibboborna för det sätt Helsingfors bemötte dem, säger Monica.
 

Personlig kontakt är bästa sättet att påverka

Nästan hela familjen Riiheläinen har nära kontakt med de kommunala tjänsterna. De två äldsta barnen går i Saxby skola, Vincent i femman och Wilma i fyran. Minstingen Wille är förskoleelev i Lönneberga daghem och mamma Janina skolgångsbiträde i Kvarnbackens skola. Pappa Timo är den enda som håller ett visst avstånd. Han är planeringsingenjör på Neste Jacobs.

Janina och Timo är båda uppvuxna på landsbygden och har gått i byskolor. Det sättet att växa upp ville de föra vidare till sina barn. De ville också att barnen skulle bli tvåspråkiga.

– Timo sade redan innan barnen föddes att de ska gå i svensk skola. Han ansåg att barnen får en starkare språklig grund till exempel för engelska, säger Janina.

För Janina kändes det naturligt att aktivt gå med i Hem och Skolas verksamhet. Hon vill delta i det som berör barnen. När det för några år sedan såg mörkt ut för Saxby skola och indragningshotet var överhängande ställde sig Janina på barrikaderna.

– Före det visste jag så där i stort sett hur beslutsfattandet går till. Men när vi kämpade för skolan blev jag insatt i beslutsgången. Det jag inte visste tog jag reda på, frågade och ringde upp beslutsfattarna. Jag tror att den personliga kontakten är det bästa sättet att få något gjort.

Skrämselskott

Hittills har det gått vägen. Trots flera skrämselskott har skolan lämnats i fred. Men när det definitiva beslutet om enhetsskolan fattas väntas Saxby skola hamna i skottlinjen igen.

– Inga fler lösryckta beslut. Om man ska göra något åt skolorna ska man se över hela skolnätet, hälsar Janina de nya beslutsfattarna.

Hon anser att det måste finnas en byskola i det stora område som utgörs av landsbygden norr om centrum. Hon säger att det inte finns något som talar för en indragning. Det finns tillräckligt med elever i skolan, antalet ligger betydligt över prognoserna. Fastigheten är i skick och skolans lärare är behöriga. Skolskjutsarna kostar lika mycket, eller mera, om eleverna flyttas in till centrum. Skolan lockar också elever från andra upptagningsområden.

– Det är ett koncept som staden kan göra reklam för och utveckla. Det är ett plus att kunna erbjuda en valmöjlighet.
 

Fallrepet

De kommunala besluten påverkar Janinas liv också på annat sätt.

– I mitt eget yrke är jag på fallrepet hela tiden. Men jag har ändå tänkt mig att ett skolgångsbiträde kostar så lite jämfört med vad kostnaderna blir i slutändan om antalet skärs ner. Därför har jag aldrig på allvar varit oroad de gånger man före budgetbehandlingen talat om att nu ska tjugofem skolgångsbiträden bort.

Hon säger att hon som vuxen reder sig oberoende av vad fullmäktige beslutar om biträdena.  Men det hon hoppas att det nya fullmäktige ska se till är att hennes Wille får samma trygga start på skollivet som de två äldsta barnen.