Ett nytt jobb skulle sitta fint

– I juni har jag mina 500 dagpenningsdagar fyllda, säger Herbert Sandström.  Jag hoppas verkligen att jag kan hitta nytt jobb innan dess. Annars kanske det blir en sysselsättningskurs av något slag. Men ännu har jag inte gett upp, i början av maj skall jag igen till arbetskraftsbyrån. 

Den före detta huvudförtroendemannen vid Stora Ensos såg i Tolkis tar emot i sitt hem i Kalkstrand. Han ger samma lugna, eftertänksamma och vänliga intryck som under de långa och snåriga förhandlingarna när arbetsgivaren så småningom kom fram till att all sågverksamhet i Tolkis skall upphöra.De allra sista arbetstagarna, bland dem huvudförtroendemannen, lämnade sågområdet den sista juni 2010.

 – Det var så mycket spekulationer och så många rykten som gick redan långt före det sista beskedet kom, säger Sandström.

 – Vi hade svårt att förstå att man ville lägga ner en såg som hade moderniserats och där man hade satsat många miljoner på att göra den så effektiv som möjligt. Men när allt kom omkring så fick nog ägaren tillbaka sina satsningar, med råge.

Att vara fackligt aktiv har alltid varit viktigt. Under alla trettiofem år i branschen.

– Jag jobbade först i fem år, från 1975 till 1980 på ett företag i Helsingfors som sålde trävaror. 1980 kom jag till Tolkissågen, egentligen bara för några år hade jag tänkt mig, men det blev trettio år till sist. Jag trivdes så bra.

 – Fackligt aktiv var jag hela tiden, och huvudförtroendeman i några repriser. Däremellan var jag avdelningsförtroendeman. Det ger en så stor trygghet, tycker jag, man får alltid hjälp av facket. Så gott som alla som jobbade på sågen hörde till facket. Träarbetarförbundet hade sina trogna medlemmar, även om förbundet aldrig kunde visa klorna på samma sätt som till exempel Pappers.

– Pappers hade så mycket mera makt, säger Sandström. Vi inom sågbranschen åkte berg och dalbana med konjunkturerna. Det gick långa tider när vi jobbade med tredagarsveckor i Tolkis. Permitteringar var vardagsmat.Otryggt med svensk ägareI dag ser det igen, åtminstone för stunden, ut att gå ganska bra för sågindustrin.

Sandström brukar inte gå med i förstamajtågen på det finländska arbetets dag. – Nej, jag står över när det gäller politiken. Facket var och är viktigt för mig, men jag bryr mig inte om politiken. Första maj är som ett vanligt veckoslut för mig, utan ideologi.

Tanken på ålderdomen skrämmer en del.

– Åldringarna har det inte bra i dag. Det är inte roligt att bli gammal. Pensionssumman krymper när man går arbetslös, speciellt när det inte är så många år kvar. 

– Jag borde ha jobb i åtminstone fem år till. Det är a och o att ha ett jobb. 

– Men inte har jag känt mig mindre värd för att jag nu är arbetslös, det har jag inte. Och inte tycker jag att jag känner att folk skulle se ner på mig för den sakens skull heller.

Och det finns hur mycket som helst att jobba med. Fruns föräldrahem nere i Kalkstrand har blivit reparerat och målat. Ved har tagits hem från skogen. Ofta när frun kommer hem efter en tung arbetsdag står maten på bordet. För egentligen var det kock han skulle bli.

 – Det är min utbildning, jag är fartygskock. Jag jobbade först på båt men frun trivdes inte med att jag var så långa tider borta hemifrån. I restaurangkök har jag däremot aldrig trivts. Så det blev träbranschen i stället.

På somrarna har Sandström inga sysselsättningsproblem, då är han helst på golfbanan. 

– I dag är golf en av de billigaste idrottsgrenarna, snobbstatusen har gnuggats bort.

– Golfen ger kondition och frisk luft. Och det bästa av allt, man kommer ut bland folk, det är viktigt.