Nätfiligran och experiment med optik

Allt från små pärlor till tunga, dekorativa vaser finns till påseende i glaskonstnärerna Kari Alakoskis och Marja Hepo-ahos sommargalleri på Ågatan. Alakoski fokuserar främst på stora glaskonstverk och -vaser. Hepo-aho igen formar smycken av glaspärlor med hjälp av en blåslampa i galleriet, vilka varit populära bland besökarna. Hennes huvudsyssla är ändå handblåsta glasföremål som det också finns rikligt av i galleriet.

Ovanliga metoder

I de verk som ställs ut i Borgå har Kari Alakoski experimenterat med krävande och ovanliga metoder, bland annat nätlik italiensk filigranteknik, som inte just används i Finland. En annan teknik är den så kallade sticklufttekniken.

 – Man sticker in en pinne, oftast av äppelträ, i glasmassan då den är het. Fukten som avdunstar från stickan bildar ett fint hål, som en bubbla i glaset, beskriver Alakoski.

De verk Marja Hepo-aho ställer ut är framför allt bruksföremål som glasmortlar, blomvaser samt ljusstakar med många användningsmöjligheter. I hennes verk syns framför allt ytslipade mönster och lek med optik, till exempel i semleformade, klara linser som kan användas som förstoringsglas.

 – Min egen favorit är en oljelykta med två bon vars form ser ut att förändras då man vänder på lyktan.

Glaset överraskar blåsaren

Till glasblåsarens yrkesskicklighet hör att kunna förutspå hur glasmassan formas och förändras när man bearbetar den. Speciellt då man experimenterar med nya tekniker och låter fantasin flöda kan dock planen förändras mitt i arbetet.

 – En av mina finaste vaser med vita filigranränder skulle egentligen bli mycket större. Då jag arbetade med den lossade toppen. Kanten fick en intressant form, och så fick det bli, berättar Alakoski och visar en bild på vasen med en osymmetrisk, vass rand. Man måste låta glaset finna sin egen form.

Också Hepo-aho visar upp ett verk där hon lämnat kvar den kantiga ändan där hon klippt av glasmassan då skulpturen var het.

 - Jag skulle slipa ändan, men så råkade jag titta in i skulpturen och såg att ändan bildade ett jättefint titthål in i glaset. Det bara måste jag lämna kvar.

Glas som levebröd

Kari Alakoski har tidigare arbetat som lärare i glasblåsning och dessutom arbetat för andra formgivare. Hans dröm är att så småningom kunna leva på sin egen glaskonst. För tillfället planerar han att öppna en glashytt i Riihimäki tillsammans med tre andra konstnärer för att få egna arbetsutrymmen.

 – Besökarna i sommargalleriet är främst intresserade av mindre föremål såsom glaspärlor, medan de större vaserna går åt i permanenta gallerier, varav ett finns i Åbo. En del samlare tar också kontakt direkt med mig.

Enligt Marja Hepo-ahos observationer är det framför allt två slags grupper som är intresserade av glasföremålen.

 – Unga vuxna som har råd att satsa på hemmet köper gärna bruksföremål av hög kvalitet som också har ett estetiskt värde. Också 50-plussare som är i arbetslivet gillar glas, framför allt som samlingsobjekt. Kvinnor dras till smyckena, medan många män är väldigt intresserade av tillverkningsmetoderna och tekniken.

Tål att tittas på

– Vi har helt motsatta utgångspunkter i vårt arbete, berättar Hepo-aho. Kari utgår från det estetiska och brukligheten kommer vid sidan om. Jag igen gör tvärtom och tillverkar främst bruksföremål som också är vackra.

Trots att konstnärerna närmar sig glaset som material från så olika håll fungerar det praktiska samarbetet väl.

 – Vi blev bekanta med varandra då Marja började studera glaskonst och jag var hennes lärare, säger Alakoski. Sedan dess har vi samarbetat en hel del. Galleriet i Borgå är öppet för andra året. Vi får stöd av varandra.

Något gemensamt har glasblåsarna ändå.

 – Allt som vi tillverkar har en intressant idé, något avvikande, förklarar Hepo-aho. Eftersom föremålen är ganska så värdefulla ska de tålas att titta på länge. Vi vill att betraktaren ska se något nytt och intressant hur han eller hon än vänder på glaset.

Erica Vasama