Blodgivning alltjämt populär

Nya aktiva blodgivare behövs ändå för att ersätta en stor generation som blir för gammal för att ge blod.

Kön är lång redan en kvart innan dörrarna öppnas. Den mobila blodgivningens besök i Borgå är varje gång lika populärt. På tisdagen lockades ännu fler givare till britsen på grund av den internationella blodgivardagen.
– Vi kommer till Borgå en gång i månaden och varje gång får vi kring 120 påsar blod, berättar ansvariga sjukskötaren Susan Määttänen. I dag behöver vi något mer, eftersom vi samlar blod till midsommarhelgen.
Blodgivarna köar upp till en och en halv timme för att få ge sitt bidrag. Den långa väntetiden kan avskräcka de mest nervösa och jäktade blodgivarna. Enligt Määttänen och medarbetare Veli-Matti Salo är den bästa tiden att infinna sig antingen en halvtimme innan blodgivningen börjar eller vid halv fyratiden, innan de som kommer efter arbetsdagen orsakar rusning.
Trots att blodgivningen är populär finns det enligt Määttänen inga planer på att grunda en fast blodgivningsstation i Borgå.
– De har försvunnit från flera städer under de gångna åren. Eftersom behovet av blod är minst 1000 påsar till dagen i hela landet borde en fast station ha en jämn ström av blodgivare. Det fungerar inte i mindre städer.
Ge på stugorten
På tisdagen såg situationen dålig ut på Blodtjänstens webbsidor: alla blodgrupper utom AB- var i stort behov av påfyllnad. Behovet går i vågor, men Määttänen tror att årstiden kan påverka antalet blodgivare.
– Förra veckan var lugn på blodgivningsstationerna på grund av värmeböljan. Många regelbundna blodgivare har också åkt på semester. Jag brukar påminna dem om att inget hindrar en från att ge blod också på semesterorten, och det verkar en del inte ha tänkt på.
Enligt Veli-Matti Salo ger i medeltal 9 procent av blodgivarna i Borgå blod för första gången. Majoriteten av dem är unga kvinnor som kommer tillsammans med kompisar. Framför allt nya regelbundna blodgivare står på Blodtjänsts önskelista.
– Det är en stor generation regelbundna givare som håller på att uppnå den övre åldersgränsen på 65 år. Jag har också bara ett år kvar, berättar Salo. Därför behöver vi nya unga krafter.
En tiondel avvisas
Kring 10 procent av de som kommer för att ge blod godkänns inte som blodgivare. Det vanligaste hindret är inte för lågt hemoglobin som man kunde tro.
– Resor till malariaområden, till exempel delar av Thailand, har blivit allt mer populära och det ger en karens på ett halvt år, berättar Määttänen. Också nygjorda tatueringar och piercings, också hål i öronen, ger ett förbud på fyra månader. Det här är speciellt vanligt bland unga.
Nästan vid varje blodgivningstillfälle är det någon som börjar må dåligt eller tuppar av. Framför allt nya blodgivare spänner sig.
– Man ser på ansiktet om någon riskerar att svimma. Vi försöker lugna ner nervösa och berätta vad som händer till nästa. För de flesta går ändå allting riktigt bra.
Enkelt motiv
Katja Soiramo ser mot taket när sjukskötaren sticker nålen i hennes arm. Det är ett par år sedan hon gav blod senast.
- Jag är alltid lite nervös trots att det är redan sjunde gången jag ger blod. Jag vill helst inte att skötaren beskriver vad som händer. Jag gick tidigare ett par gånger om året, men nu har det blivit paus då jag fått barn.
Soiramo behövde själv blodtransfusion efter förlossningen.
– Den viktigaste sporren för mig har nog ändå varit då mina föräldrars allvarliga sjukdomar. Jag vill hjälpa och blod behövs alltid.
Också Seppo Sintonens motiv för att ge blod är enkel: han vill hjälpas åt.
- Jag går så ofta som möjligt, om jag inte varit utomlands eller sjuk. Det här är min 45:e gång, småler han.
Det är onödigt att ens fråga Sintonen om han är nervös.