I Nickby dansar man på två språk

En påtaglig nervositet, ackompanjerad av en vag doft av parfym, svävar i allhallen i Nickby.

Flickorna spatserar omkring i små grupper, iklädda rosa, babyblå, röda och persikofärgade långa glittriga klänningar. Frisyrerna är av allt att döma resultatet av flera timmars möda.

Det fnittras lite här och där, detaljerna granskas i spegeln.

Pojkarna korrigerar fracken. En del bär vita handskar. Skorna glänser. Slickade frisyrer hålls i ordning med gel.

Det är fredagsförmiddag och dags för De gamlas dans på Allhallen i Nickby. I år är det premiär för en ny tradition när det finska och svenska gymnasiet dansar tillsammans för första gången någonsin. Det betyder att totalt fyrtiofem par ska svänga om på dansgolvet.

Kul att vara uppklädd

Tre av flickorna från Sibbo gymnasium är Jenny Mäntylampi, Pia Blomqvist och Olivia Lemmetty. Alla tre har lagt ett par, tre hundra euro och nästan tre timmar på kläderna och frisyrerna. Alla tre tycker att det var värt det. Summan är ändå mindre än de räknade med, och så är det en väldigt speciell stämning när alla är så här uppklädda. Men visst är det lite pirrigt.

– Vi har övat en eller två gånger i veckan i tre månader, säger Lemmetty.

– Wienervalsen och schottisen är svåra, säger Mäntylampi.

– Och Petrin Piirivalssi, säger Blomqvist.

– Mest nervös är jag väl för att falla omkull.

Att man nu dansar med också den finska skolan betyder en extra svårighetsgrad. Inte bara den egna dansen ska gå bra, nu ska den också koordineras med den andra skolans elever.

– Lyckligtvis har vi övat tillsammans några gånger, säger Blomqvist.

Robert Rönnbäck och Oliver Lundström är likaså lite nervösa. Rönnbäck har hyrt sin jackett, och stoltserar med en stor röd plastrong. Det känns fint att bli äldst i skolan.

– Man slipper ju bort snart då, säger Rönnbäck.

Själva danserna känner de sig ganska trygga med, även om vissa är svårare än andra.

– Vi har övat, så det känns okej. Men jag är ändå lite nervös för att klåpa.

– Men vi borde kanske haft lite mera tid ändå.

När dansen väl börjar så går det utan några större missar. Pojkarna bugar och bockar, flickorna niger. Någon glömmer ett danssteg och kollar på paret bredvid och skrattar.

Äntligen gemensamt

De tre senaste åren har det varit Soile Kouvonens jobb att lära ut danserna i egenskap av gymnastiklärare på Sibbo gymnasium. Varje år har samma danser orsakat mera bekymmer än andra, särskilt wienervalsen. Men också ingången är svår, det gäller att komma in på golvet i rätt ordning.

I år gör också hon en svängom på golvet, för en av pojkarna blev utan danspartner.

– Den här dagen är alltid lite känslosam. Nu när jag själv står på golvet så får jag se om jag kan låta bli att fälla en tår, säger Kouvonen.

Hon tycker att det är på tiden att de två skolorna samarbetar. Idén dök upp redan när hon började jobbet, men kunde genomföras först nu. Traditionerna har satt käppar i hjulet.

– Många tycker att man alltid har gjort på ett visst vis. Då är det svårt att ändra på saker och ting. Men nu lyckades det, och förhoppningsvis startar vi en ny tradition.

De två skolornas samarbete innebär ändå svårigheten med att koordinera de två gruppernas dansande. Man övade tillsammans bara fyra gånger, men nu ska det sitta.

– Det ser häftigt ut med så här många par på dansgolvet.