Akademiker som flyter fritt

Efter regeringens stora nedskärningar på utbildning och forskning samarbetsförhandlar man nu för fullt vid universiteten. Vid Helsingfors universitet talar man om närmare 600 uppsägningar, vid Åbo Akademi om över 150 arbetstillfällen.

Frågan är rentav om ordet "arbetstillfällen" är rätt ord. Flugan i taket frågar hur man över huvud taget för de här diskussionerna, inom en institution där produktion, utfall och lönsamhet är så mycket svårare att mäta än vid en fabrik som spottar ut truckpallar med varor till försäljning?

Och hur gör man det när universitet och högskolor redan har satts under stränga produktivitetskrav som nu saknar betydelse? Studerande har ålagts att bli klara med studierna under en sträng tidsplan, och universitetsinstitutionernas produktivitet mäts också i antalet examina och disputationer.

Nu ser många däremot att alla dessa år av internationella rankningar och mätverktyg plötsligt har varit en betydelselös matematisk pausgymnastik. Bland världens över 15 000 universitet placerar Helsingfors universitet sig lätt bland världens 100 bästa universitet i flera rankningar. Trots det lägger undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen (Saml) de största sparmålen just här, med 50–100 miljoner att spara varje år under regeringsperioden.

Någon säger att det är lugnande att universiteten mest skär bland andra anställda och att det är bara 70 vetenskapsutövare och forskare som ska få sluta vid HU.

Men då bör man veta att de akademiskt anställda, inklusive professorer, i Finland redan nu sköter mycket administration. Finländska doktorander sägs använda närmare två månader per år till att sammanställa projekt- och stipendieansökningar.

Det är ibland svårt att bedöma om statsminister Juha Sipilä (C) som relativ gröngöling i politiken har insett alla de komplicerade sammanhang som samhällsekonomin innefattar, eller det ekosystem som en nation också i många andra avseenden är; att allting påverkar allt.

Nedskärningar i den offentliga sektorn skapar också de minus i den inhemska konsumtionen. Åtstramningar inom universitet innebär att andra nätverk tunnas ut, att en internationalisering avstannar, att rörlighet, resor och boende trillar ut ur bruttonationalprodukten.

När man friställer människor i den akademiska världen är frågan var de hamnar. I någon mån kan de väl säkert gynna just statsministerns ögonsten, det finländska företagarklimatet. Säkert går en del välutbildade akademiker från universitetens och högskolornas bildningsorienterade värld till jobb i finländska företag eller blir företagare själva.

Men i många avseenden har akademikern ofta i praktiken gjort sitt val mellan konsten och pengarna. Vetenskapen har redan länge varit en av de branscher som drivs av kallet – att man brinner så för sitt ämne att man accepterar de här låglöneetapperna, stipendierna och projektlönerna. Och ofta är de av den kalibern att man inte skulle stå i en skola eller till ett bemanningsföretags förfogande för samma peng.

I debatten säger erfarna vetenskapsutövare att det hade varit bättre att hålla sig till principen att vetenskaplig kritik röker ut akademiska brister och ofruktsamma kotterier ur våra universitet och högskolor. Nu görs det på politiska, och kanske därför obegripliga grunder, av en undervisningsminister.