Gräl som sitter i väggarna
Konflikten i Vandaförsamlingen bär spår av det lilla, blida och slutna rummet.
I Vanda svenska församling, en språkö för drygt 4 500 svenskspråkiga i huvudstadsregionen, har den största grupperingen i församlingsrådet sedan våren vägrat delta i beslutsfattandet, i huvudsak för missnöje mot kyrkoherden.
De sex finska församlingarna i staden har fått vänta med samfällighetens budgetarbete för 2016 tills Vanda svenska har grälat färdigt.
Biskop Björn Vikström har beklagat att han inte har lyckats röja i konflikten, och sagt att det är olagligt att som förtroendevald utebli från sitt uppdrag. Samtidigt har kyrkoherden som leder församlingsrådet å sin sida fått en anmärkning av biskopens domkapitel i Borgå om hur han formellt har hanterat bråket.
Ingen kan riktigt säga vad missnöjet i församlingen handlar om. Grälet om hur församlingen har fel sorts verksamhet har pågått under en räcka andra kyrkoherdar och torde vid det har laget sitta djupt i väggfyllningen.
Den nuvarande kyrkoherden Martin Fagerudd var en lång tid, under en förvaltningsparentes som berörde andra personer, tillförordnad kyrkoherde i stiftets ledande domkyrkoförsamling i Borgå, utan att problem av den här kalibern dök upp.
I de frommaste vattnen simmar däremot ofta de fiskar som skär sina gäddtänder allra mest. Och det är inte en parts fel när två träter. Men i en kultur av blidhet, föregiven empati och huvuden på sned lyckas man ibland inte gräla på rätt sätt. Fast den glasyren har förstås spruckit i Vanda för länge sedan.
Proteströrelsen "Vi i Vanda", som nu bojkottar beslutarbetet, tog i församlingsvalet en 7–5 majoritet i församlingsrådet. Kyrkan har i historien i första hand byggts upp kring ståtliga byggnader för de kristna att samlas i. Men där var "Vi i Vanda" i församlingsvalet 2014 stundvis osäkert på om listan alls ville ha det svenska nybygget Larsgården i anrika Helsinge kyrkoby, när allting kändes så uselt i församlingen.
Och så gick det inte heller. Den finskdominerade samfälligheten skrotade 20 års svenska drömmar om en egen församlingsgård och församlingen blir nu inhyst i det tvåspråkiga kyrkcentret i Dickursby.
Församlingsrådet i en evangelisk-luthersk församling leds fortfarande av kyrkoherden, i kraft av sitt prästämbete. I Vanda bidrar det naturligtvis till prestigekonflikten. Hade man i tid kunnat desarmera den med att välja en lekman – vilken kyrkoordningen medger – till ordförande hade ångan i en långvarig konflikt kanske kunnat ventileras ut. Nu är det sannolikt försent.
Besynnerligt är också att proteströrelsen i kyrkan i Vanda leds av tidigare anställda som lämnat församlingen, en del med en smäll i dörren.
Det är förstås inte formellt förbjudet att därefter ställa upp för att sitta som i en styrelse för den firma, där man precis sagt upp sig. Men besynnerligt är det nog; en form av jäv som det vore hygieniskt att undvika. Att man i ett sådant upplägg dessutom blir invald är nog möjligt bara i den finlandssvenska ankdammen.