Svenska dagar i skolan
Bra med fyra års debatt om tvåspråkiga skolor! Men ännu väntar vi på receptet för hur ingredienserna ska ner i degen.
Den pyrande debatten om tvåspråkiga skolor får med jämna intervall syre och flammar upp på nytt. Efter att den rikssvenska politikern Maria Wetterstrand hade blivit förankrad i Finland via man och barn tog hon 2011 upp debatten.
Den har också haft sina följder. Vi har bland annat de senaste åren luckrat upp den ibland dogmatiska hållningen att finsk- och svenskspråkiga elever bör leva sin vardag helt åtskilda, även i samma skolhus.
I Östnyland byggs det nya skolkomplexet Nickby hjärta i Sibbo – visserligen under debatt framför allt från lärarna – på det sättet.
I Lovisa tog man steget ut och försökte integrera två skolor i det lätt avsides belägna Isnäs till en tvåspråkig skola. Ett av målen med det var att bevara skolan i byn över huvud taget, i stället för att skicka barnen ut på någonting av det mest vindlande och backiga som finns av skolväg i hela det tvåspråkiga Finland.
Fyra års debatt har också gett frågan djup. Det har varit bra att debatten också har fått oss att se faran i att den finlandssvenska skolan lätt bäddar in sig själv i granna högar av höstlöv, i det som Magmautredaren Marketta Tamminen beskrivit som en "preservationistisk", bevarande anda. Vår svenska skola behöver nya pedagogiska impulser, inte minst av det finska Finland.
Ett annat problem i debatten har varit "mitt barn"-perspektivet. I ett föränderligt Finland har vi fått dels perfekt tvåspråkiga barn, dels utlandsfinländares barn, som åtminstone för stunden och i en viss livssituation har varit flytande på flera språk. I debatten har barn med upp till fem språk utgjort exempel.
Men med "mitt barn" som måttstock bygger man däremot inte en grundskola. Grundskolan är till för alla. I skolan går också elever för vilka skolan är krävande nog redan enbart på deras modersmål.
Debatten har inte så här långt belyst vad en tvåspråkig skola i praktiken är. Ska det vara svensk- och finskspråkiga klasser i samma skola? Ska vissa ämnen undervisas på svenska, andra på finska? Vad är huvudspråk under lektionen? Kan en elev med svårigheter i ett ämne alltid be om hjälp på sitt modersmål? Under timmen eller bara hos specialläraren? Eller då flyttas till en annan enspråkig skola, vilket majoriteten av skolorna väl ändå förblir.
Det finns de som har trott att barn lär sig simma genom att kastas i vid den djupa ändan av bryggan. Det har lyckats bara ibland. I andra fall har det blivit mycket spring på stranden. Detsamma gäller pedagogiken i en tvåspråkig skola.
Vill man göra allt rätt, ger en tvåspråkig skola inte nödvändigtvis besparingar. Tvärtom kräver den för att fungera en mängd mjuka investeringar i skicklig och krävande pedagogik. Skoldagar och läroplaner behöver läggas så att eleverna lär sig och mår bra på båda språken.
Så långt hade man inte heller skissat den tvåspråkiga skolan i Isnäs i Lovisa. Undervisningsministern då, Krista Kiuru (SDP), satte därför också stopp för det, eftersom flera av de pedagogiska problem som hade belysts i debatten verkade besannas.
Det räcker inte då med att ha en "svenska dagen" ibland, då alla i skolan ska vinnlägga sig om att tala svenska, eller på motsvarande sätt finska. Tvåspråkigheten behöver vara en systematiskt genomförd pedagogisk del av hela skolgången och skolvardagen.
Så långt har debatten ännu inte nått.