Tyst men välvillig
Medan vi talar om liberala och konservativa borde vi också säga högt att en del av dem talar och andra gör. Och att båda behövs.
Medierna i Sverige har gjort narr av Finland för de finländare som har tappat bort både anständighet, fakta och heder med sina smaklösa upptåg mot inflödet av asylsökande.
Och ja, vår andel i den globala flyttrörelsens historia är ynklig. Det är sant. Och våra ledande politikers och kulturprofilers benägenhet att som i Sverige gå ut med flammande appeller är liten.
Men i Finland gör vi å andra sidan just nu det som internationellt krävs av oss. Asylsökande kommer in över gränsen såsom de har rätt till; vi registrerar dem och slussar dem vidare i landet. Frivilliga och föreningar är på benen.
Utrikesminister Timo Soinis uttalanden vajar förstås från dag till dag som vassruggarna i ett fågelskyddsområde om hösten. Men han har också rätt i att andra EU-länder just nu kastar alla formaliteter överbord. Danmark och Sverige fuskar med plikten att åtminstone registrera flyktingar innan de vinkas vidare till nästa land.
I käbblet mellan "Sverige" och "Finland" har vi inom medierna än en gång orsak till självkritik. Käbblet följer logiken i vår bransch, och sociala medier duplicerar de fulaste utväxterna i våra rubriker som virus.
Samtidigt gör människor goda saker. Eller beslutar sig för att det nu minsann får räcka, och börjar agera.
Tvåbarnsmamman i kassan i bensinmacken i Borgå kom för någon vecka sedan till den punkten, inför den omtalade pressbilden på den drunknade treårige kurdpojken Alan.
"Då brast mitt hjärta" skrev hon på Facebook. Och sedan dess har hon stått på huvudet i travarna av donerade kläder, skor och köksgrejer som skickas till olika flyktingcentraler.
Men hon skrev också på Facebook till sina hårt invandrarkritiska vänner att "ni vet att jag inte hör till de här 'som har en dröm'". Och i hennes vänkrets på sociala medier var det mycket riktigt uppenbart att inte så många kanske just här skickar sina barn till Prometheusläger eller prenumererar på Ny Tid.
Samhällsmoralen har många lager. I det offentliga nålar vi gärna varandra på linjen från liberalt till konservativt.
Men det är också bra att se andra dimensioner, till exempel i att samhället består av "de talande" och "de tysta" – ingendera en finare kategori än den andra.
Vi behöver dem som talar ut; fler stadsdirektörer, riksdagsledamöter och chefredaktörer som står upp och säger vad som just nu är humant, sant och rätt på orten där vi bor. De är det talande samhället.
Och så har vi dem som gör sitt i det tysta. Massiva reformer rullas ut för att tjänstemän har jobbat systematiskt och monotont i sina korridorer; gör inte ordet "reform" till ett fult ord bara för att några stora sådana nyligen har misslyckats.
Mycket gott sker för att folk år ut och år in möts till frivilligarbete i enkla lokaler, utan att det ger rubriker varje år. De är det tysta samhället.
Vi sprider gärna statsmannen Edmund Burkes gamla, anklagande visdom från 1700-talet om hur "de onda segrar för att de goda står och ser på och inte gör någonting".
Det är inte säkert att de tysta är så passiva i Finland. Vi har också en tyst anständighet här som det står väldigt lite om i tidningar och på webb, i Sverige såväl som här hemma.
– – –