Lyxrapport eller basmaterial
Om vi får stora nykommuner behöver vi bättre insikter om det svenska vardagsspråket.
Många har befarat att svenskan kommer starkt på undantag när den nya Sipiläregeringen kommer ur accelerationsfilen och ut på den politiska motorvägen.
Bland regeringspartierna har Samlingspartiet och Sannfinländarna samlat röster med svenskkritisk retorik, medan Centerfolket i sin tur verkar tycka att finlandssvensk vardag försiggår på annat håll i landet och inte berör det.
Trots allt skäll i den provisoriska riksdagssalen får statsminister Sipilä också ett visst halvkvävt beröm för processen där regeringen och dess program roddes ihop. Hur regeringen är mottaglig för lobbning, argumentation och färdiga förslag till nya lösningar är fortfarande ett tomt dokument på skärmen.
Tankesmedjan Magma kommer i det läget med förslag kring det svenska i framtidens nykommuner. Finns det pilar och lådor för ny input i diplomingenjör Sipiläs flödesscheman kan det rentav bli ett dokument som regeringen kan ta till sig.
Samtidigt får man befara att det som ännu för ett halvår sedan kunde vara innovativa grepp för framtida tvåspråkiga kommuner i dag lätt kan komma att viftas bort som lyxlösningar för svenskspråkiga.
Rapporten har skrivits av Marcus Henricson och Jan-Erik Enestam, båda med erfarenhet som bland annat stads- och kommundirektörer. Kommunerna har på tio år minskat i antal med 115 och de två antar att fusionerna fortsätter även med Centern i regeringen.
En del av argumentationen i Magmarapporten är tillämplig också i andra heterogena kommuner och kan i bästa fall landa väl också hos den nya kommun- och reformministern Anu Vehviläinen (C).
Rapporten föreslår upplägg som biträdande kommundirektörer för svensk verksamhet i kommunerna, eller delfullmäktigen för starkt svenskspråkiga kommundelar. Tydligast manifesteras tvåspråkigheten ändå enligt rapporten i hur samhällsservicen ges på svenska.
Rapporter som den här uppmärksammar sällan den praktiska tvåspråkighet som har ökat genom tvåspråkiga hushåll och hem. Det skapar dilemmat att svenskan nog behöver garanteras av princip, medan många kommuninvånare inte aktivt frågar efter en svenskspråkig läkare eller bygginspektör även om kommunen åläggs att anställa sådana.
Samtidigt finns det en fälla i att överskatta de verkliga språkkunskaperna.
Rapporten påminner om att kommuner som Borgå och Sibbo kan ha en starkt tvåspråkig image – medan många äldre i kommunen fortfarande i hög grad är enspråkigt svenska. Det är sant: alla de som fortfarande är ovana att formulera sig på finska om sina krämpor, sina juridiska bekymmer eller sina oklarheter med planläggarna.
Marcus Henricson har för huvudstadsregionen föreslagit en modell för hur man i det tättbebyggda Finland kunde välja vård- och omsorgstjänster på svenska också i en grannkommun, om man uttryckligen vill ha dem på sitt modersmål.
Det att människor röstar med sin bussbiljett och tar sig till de svenska tjänsterna är en viktig mätare för att rikta svensk service dit där den genuint efterfrågas och behövs.
På sista raden noterar vi att utredarna överraskande nog inte betraktar Sibbo som en del av Östnyland.
– – –