Vi gör det med skatter
Ärkebiskop Kari Mäkinen är värd en eloge för att han talar för ett solidariskt samhälle och lyfter frågan ovanom partipolitiken.
Före valet samlade evangelisk-lutherska kyrkan under ledning av ärkebiskop Kari Mäkinen en fattigdomsarbetsgrupp som med sina teser vädjade till beslutsfattarna. En av kärnfrågorna var att ett samhälle inte ska behöva en särskild fattigdomspolitik utan att all politik borde beakta samhällets svagaste grupper.
Regeringen Sipiläs program motsvarar inte gruppens förhoppningar. Regeringen har ingen lätt sits. Samtidigt som mycket i samhället måste förnyas för att bli smidigare, effektivare och svara på tidens krav måste man också skära ned för att snabbare få balans på de offentliga finanserna.
Regeringen betonar sysselsättningen vilket är logiskt. Ju färre som jobbar desto mindre blir skatteintäkterna och desto sämre blir köpkraften. Samtidigt är de direkta utgifterna för arbetslösheten höga. För tillfället motsvarar de utgifterna ungefär den summa Finland årligen tar i nya lån.
De beslut regeringen har tagit, såväl när det gäller nedskärningar som beskattningen, gynnar dem som har ett arbete, särskilt om det är välbetalt. Finansministeriets beräkningar visar att de som drabbas mest är pensionärer och äldre, barnfamiljer och arbetslösa.
Nedskärningarna drabbar dem som är beroende av samhällets tjänster och inkomstöverföringar. I vissa skeden av livet är vi alla förmånstagare – alla som får barnbidrag, behöver dagvård eller går i skola, till exempel. Men i en del familjer är barnbidraget en viktig del av inkomsten, i andra är det en peng som sparas. En del kan tidvis, i sämsta fall länge, vara helt beroende av sociala förmåner. Den gruppen drabbas hårt av nedskärningsbesluten, ofta mångfalt.
Det finns en logik i att de som behöver samhällets stöd också drabbas extra mycket när finanserna stramas åt.
Den logiken kan uppvägas av andra beslut, främst inom beskattningen. Men de tre essens regering har inte valt den vägen. Helhetsskattegraden ska inte höjas under regeringsperioden säger man, eftersom det skulle drabba Finlands konkurrenskraft. Det är ändå fullt möjligt att justera beskattningen i en rättvisare riktning utan att höja den totala skattenivån. Delvis gör regeringen just det genom att lätta på skattetrycket för små- och medelinkomsttagare. Men man höjer inte skatterna för höginkomsttagarna, även om den så kallade solidaritetsskatten kvarstår.
Det innebär enligt de uträkningar som riksdagens utredningstjänst har gjort på begäran av De grönas riksdagsgrupp att de som tjänar mest på regeringens skattelinje är höginkomsttagarna. Den tiondel som tjänar allra mest gynnas lite mindre än andra höginkomsttagare men ändå mer än de två tiondelar av befolkningen som har de allra lägsta inkomsterna.
Statsminister Juha Sipilä (C) har i stället vädjat till höginkomsttagare om att de frivilligt ska sänka sin lön för att visa att de deltar i talkot. Det känns bakvänt. De som har mest får välja om och i hur hög grad de deltar, medan de som har minst inte har någon möjlighet att välja. De offentliga finanserna gynnas knappast av att en välavlönad direktör sänker sin lön lite, eventuellt betalar hen då bara lite mindre skatt.
Ärkebiskop Kari Mäkinen, själv höginkomsttagare är beredd att sänka sin lön, men via högre skatt eftersom ett rättvist samhälle inte byggs med välgörenhet utan med skatter. Ärkebiskopen har rätt. Det är också värdefullt att Mäkinen lyfter frågan om ett humant och solidariskt samhälle över den partipolitiska demagognivån.