Hör också det barnet inte säger
Då fallet Vilja Eerika nystas upp ställer man sig frågan om myndigheterna förstår vad barn försöker berätta.
Året var 2012, de flesta mödrar i Finland uppvaktades på mors dag. Samma dag dödades Vilja Eerika, en åttaårig flicka, av sin far och styvmor.
Fadern och styvmodern avtjänar redan sina livstidsstraff för dådet, nu pågår rättegången mot elva personer som på något sätt var inkopplade i fallet medan barnet var i livet. De nu åtalade är det allmänheten gärna vill se som ett skyddsnät, socialarbetare, hälsovårdare och läkare.
Under den nu pågående processen bekräftas mycket av det som stod klart efter det att Vilja Eerika dödades. Att det inte är lätt att värna om ett barn som blivit klient hos de sociala myndigheterna. Det är inte lätt för föräldrarna, det är inte lätt för de som arbetar med klienterna, men svårast av allt måste det vara för de barn som blir indragna i processer som denna.
Vilja Eerikas liv var inte lätt: trots barnets ringa ålder hann elva barnskyddsanmälningar göras före flickans död.
Elva anmälningar och trots det, ett tragiskt slut på ett tragiskt liv. I den rättegång som nu pågår är det två saker som återkommande sticker ut. Det faktum att Vilja Eerika försökte berätta att allt inte stod rätt till hemma hos fadern, både genom det hon sade och det hon lämnade osagt. Att de som hade som sin uppgift att lyssna på barnet inte gjorde det.
Det som också sticker ut, det är den kontroll fadern hade över situationen. Kontroll som i att det alltid fanns en förklaring till det barnet försökte säga, till de fysiska bestraffningarna och tecken på fysiskt våld Vilja Eerika bar på sin kropp. De nu åtalade påpekar det i rätten, att fadern var övertygande och hade lätt att avge löften i frågan om Vilja Eerika. En av socialarbetarna som nu står åtalad vittnar om att fadern framstod som mycket engagerad, han gick ju hos läkaren och allt möjligt med barnet, lyder en del av vittnesmålet.
I normala fall, i barnfamiljer med normala problem, är logiken och ansvaret tydligt. Föräldrarna ansvarar för barnets välmående och behövs hjälp ska hjälp gå att få. Via rådgivningen och via kommunens socialarbetare. I normala fall lyssnar myndigheterna både på barnet och föräldrarna och många problem kan redas upp utan större dramatik.
Att Vilja Eerikas fall var ett fall utöver det normala, det måste alla inblandade ha insett redan efter de första barnskyddsanmälningarna. I ett fall som detta kan man inte sluta förvånas över att en duperande far, gränser mellan myndigheter och resursbrist bidrog till att ett ungt liv fick ett fasansfullt slut. Man ställer sig frågan om ett samtal till polisen, ett samtal som aldrig ringdes på grund av tidsbrist, kunde ha räddat Vilja Eerikas liv.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg, trots alla misstag myndigheterna gjorde, att det inte var barnskyddet som kvävde Vilja Eerika. Det var fadern och styvmodern.
Trycket på att utreda myndigheternas ansvar i fallet Vilja Eerika har varit enormt. Helsingfors tingsrätt har avgjort att största delen av handlingarna i fallet är offentliga också för att understryka att fallet undersöks grundligt, men det finns en risk inbyggd i det här.
Risken, det är att det är just skyddsnätet som nu sitter på de anklagades bänk. Beroende på hur eventuella domar faller kan dessa ha en effekt på kommande fall som inte enbart behöver vara positiva. Vi kan få ett barnskydd som agerar alltför aggressivt, ser osakligheter också där de inte finns – vilket leder till ett slöseri med knappa resurser – eller det motsatta, ett barnskydd som inte vågar agera ens i uppenbara fall, på grund av rädsla för repressalier.