Grundlagsutskottet, mon amour
Med facit nästan på hand är det obegripligt att vårdreformen drevs vidare trots att grundlagsproblemen inte var okända.
Vårdreformen och beredningen av den har, för att uttrycka det respektlöst, varit en enda röra. Det är beklämmande att en så viktig reform, som bokstavligen faktiskt handlar om liv och död, har kunnat beredas så klantigt. Ändå har experter från sjukvårdsdistrikten, medicinska experter, tjänstemän och politiker på både kommunal- och riksnivå lagt ned ofantligt mycket tid på beredningen.
Det är svårt att förstå att beredningen fortsatte i samma spår, trots att man kände till att modellen kunde stöta på grundlagsproblem. Ändå gick det så långt att riksdagens grundlagsutskott, knappa tre veckor innan denna riksdag avslutar sitt arbete, enhälligt gör tummen ned för reformen.
I det här läget är det alldeles fel att skylla på utskottet, eller på grundlagen heller för den delen. I stället är det skäl att vara tacksam för att vi har ett grundlagsutskott som tar sin uppgift – att tolka grundlagen – på allvar och som lyckas göra det trots att man befinner sig under stor politisk press.
Eftersom alla åtta riksdagspartier hade arbetat fram modellen för vårdreformen fanns och finns ett stort politiskt kapital och mycket politisk prestige inbakade i den vårdreform som regeringen föreslog. Just den här pressen är kanske också förklaringen till att social- och hälsovårdsminister Susanna Huovinen (SDP) och den parlamentariska arbetsgruppen gick vidare med modellen, trots problemen.
Utskottets två viktigaste invändningar mot den föreslagna vårdreformen handlar som känt om det demokratiska underskottet och om kostnaderna. Det har talats mycket om kommunernas självbestämmanderätt, men i grunden handlar det om kommuninvånarnas demokratiska rätt, det vill säga rätten att påverka det kommunen ansvarar för och uppbär skatter för. Grundlagen tryggar också medborgarnas rätt att få vård, men de två principerna kan inte ställas mot varandra.
När det gäller kostnaderna hotade den föreslagna modellen att för vissa kommuner bli så mycket dyrare att det hade höjt skatterna och lett till väldigt stora skillnader mellan kommunernas skattesatser. Det har visserligen sagts att kostnadsberäkningarna inte var slutgiltiga, men också det talar sitt tydliga språk om beredningen.
Grundlagsutskottet var väldigt tydligt med att medborgarnas möjligheter att påverka vården, kostnaderna för den och hela förvaltningen utgör en helhet, som inte kan betraktas uppspjälkat. Utskottet kom även med klara förslag om i vilken riktning vårdreformen kunde utvecklas för att de demokratiska kraven ska uppfyllas.
I och med att partiledarna, sammankallade av statsminister Alexander Stubb (Saml) beslöt att se till att vårdreformen ska bli klar på tre veckor är möjligheterna ändå begränsade. Riksdagens social- och hälsovårdsutskott har jobbat vidare med att försöka få fram en modell som inte är grundlagsvidrig. Men utskottet arbetar under en sådan tidspress att man är tvungen att välja den modell som går att få ihop på så kort tid. Det utesluter en modell där landskapen har hand om vården med egen beskattningsrätt och folkvalda beslutsfattare. Det utesluter också möjligheten att staten tar över ansvaret för åtminstone en del av vården.
Det innebär tyvärr att det finns allt skäl att anta att tidsbristen och statsminister Alexander Stubbs prestige avgör hurudan vårdmodellen blir. Det bådar inte gott. Lyckligtvis ska grundlagsutskottet granska också de omskrivna paragraferna.