Vi ärvde en tunnel
Päijännetunneln väcker frågan om hur man bäst administrerar vanligt vatten.
Gamla Borgå landskommun, som snart har varit borta i 20 år, hade på sin tid sinnesnärvaro att köpa in sig i den så kallade Päijännetunneln.
Det gör att kommunägda Borgå Vatten i dag äger hela nio procent av världens näst längsta färskvattentunnel (den längsta försörjer New York). Så här är det trots att Borgå självt hämtar sitt vatten ur lokala vattentag.
I en region med landets mest naturligt radioaktiva berggrund var landskommunens investering förståelig. Den gjordes i en tid då man plötsligt förstod att var och varannan brunn här var en hälsorisk.
Kemiindustrin i Sköldvik i västra Borgå meddelar nu sitt intresse för renare processvatten än det som flyter i de östnyländska åarna. Kravet är rentav högre än för dricksvatten för människor. Kan folket och fabrikerna samsas om samma Päijännerör ger det också planerna både nya synergier och en ny ekonomi.
Vi möter igen det oklara läget i den offentliga sektorn. Infrastrukturen behöver samordnas; trafik, miljö, markanvändning, energi och vatten, men reformerna faller.
Regionen kunde i samarbete med Helsingfors och Sibbo ansluta sig till flödet i Östersundom. Samtidigt vore det geologiskt enklaste ett eget rör raka spåret från Päijänne.
Det har också förblivit oklart vilket ansvar för vatten in och vatten ut som till sist ligger på den enskilda invånaren. Glesbygdens toaförordning och krånglen kring vattenandelslagen visar att frågorna kring enkla behov inte alltid är så enkla.
För kristider behöver vi dessutom egna brunnar som reserv. Många moderna människor är inte ens bekanta med den uråldriga uppfinningen ifråga.