Stor och stark måste vara snäll
Det finns en hel del mindre kommuner där ett parti har en så stark ställning att de andra partierna riskerar bli statister.
I huvudstadsregionen är Grankulla den stad där ett enda parti – SFP – har enkel majoritet eftersom man besitter arton mandat i fullmäktige och alla andra partier tillsammans har sjutton mandat. Näst störst är Samlingspartiet med tolv platser. Grankulla är också en stad där man är van att komma överens. Därför är det ovanligt att fullmäktige röstar om hur presidieplatserna ska fördelas, så som man gjorde i måndags.
Slutresultatet är att SFP:s Veronica Rehn-Kivi blev fullmäktigeordförande och att SFP därmed sitter på de två viktiga ordförandeplatserna eftersom Finn Berg (SFP) leder stadsstyrelsen. Samlingspartiet hade velat behålla posten som fullmäktigeordförande och därför blev det en omröstning.
SFP hänvisar till att man efter valet 2012 kom överens om att Samlingspartiet leder fullmäktige de två första åren och sen tar SFP över. Samlingspartiet vill inte komma ihåg en sådan överenskommelse.
Det är onekligen en delikat fråga hur ett parti som har en så stark ställning som SFP i Grankulla ska använda sig av sin storlek och styrka. Frågan är aktuell i många finlandssvenska kommuner, särskilt i Österbotten har SFP en mycket stark ställning i många kommuner. I det finska Finland innehar Centern ofta motsvarande position. Betydligt vanligare är ändå att två partier tillsammans är så stora att de sinsemellan kan komma överens om det mesta. Inte heller det är en särskilt enkel situation.
Om ett parti är väldigt dominerande innebär det oftast att det inom partiet finns stora meningsskiljaktigheter. Inte sällan är det fråga om en slags bypolitik, där alla håller på sig och sitt. Det syns i Korsholm, Korsnäs och Närpes. Också de dramatiska händelserna i Vörå, som slutade med att kommundirektören avgick, visar att ett starkt parti, SFP, innehåller väldigt många olika åsikter.
Ett nyare fenomen är att väljarnas koppling till partierna har blivit lösare och samtidigt har också de invalda fullmäktiges lojalitet med det egna partiet luckrats upp. Då blir det inte så tydligt vem som står för vad och inte heller enligt vilka regler man ska agera. För kommundirektörerna kan det vara en jobbig sits. Det finns många exempel på att det är direktören som offras och det är inte helt fel att beskriva kommundirektörsposten som en katapultstol.
Hur ska då ett parti som är mer eller mindre dominerande i sin kommun agera? Det gäller förstås att respektera valresultatet, alltså väljarnas åsikt. Det ligger också i politikens natur, som handlar om makt, att ett parti inte kan avstå från den makt – och det ansvar – man har fått.
Pippi Långstrumps etik fungerar ändå bra också i det här sammanhanget; den som är stor och stark måste vara snäll. I längden lönar det sig. Erfarenheterna från många kommuner visar att väljarna bestraffar människor och partier som ser ut att använda sin makt alltför självsvåldigt. I valet 2008 drabbade det SFP i både Ingå och Sibbo.
Det verkar också uppenbart att dynamiken i en kommun blir bättre med flera aktörer som är någorlunda jämnstarka. Men det är väljarna som avgör och hur de gör sitt val kan inte kritiseras.
I Grankulla är det svårt att anse att SFP skulle ha agerat maktfullkomligt. Partiet kunde ha lagt beslag på båda ordförandeposterna för hela perioden, i kraft av sin majoritet i Grankulla. Nu fick Samlingspartiet ändå leda fullmäktige i två år. I det här fallet agerade SFP ungefär som Pippi Långstrump skulle ha gjort.