Mota fientlighet med vänlighet
Vi behöver beskriva det invandrarvänliga samhället.
Fattiga regioner i Italien och Grekland halar ständigt och tålmodigt i land den ena afrikanska flyktingbåten efter den andra.
Inte just där, men på andra håll i Europa blir till synes välmående folklager allt mer ogina till invandrare och flyktingar – i Ungern, Frankrike, Tyskland, Danmark ... HBL:s Marianne Lydén (25.1) hör till dem som har påvisat samma strömningar också i finländsk politik.
Det är inte särskilt svårt att peka ut fientligheten, eller den "kritiska hållningen". Men om vi vet vad invandrarfientlighet är, borde vi också aktivare kunna åstadkomma invandrarvänlighet.
Det räcker ju inte enbart med att önska att rätta politiker ska komma till makten och därefter sjösätta en schyst förvaltning, som behandlar människor likvärdigt.
Helt oproblematiskt är inte det heller. Invandrardebatten i Sverige tycks handla om att det är olämpligt och rentav rasistiskt att peka ut särskilda utmaningar och problem bland invandrare, när alla borde bemötas som jämlika svenskar.
Invandrarvänlighet kan och ska i bästa fall vara ett personligt val – många vill i dag vara mentorer och vänfamiljer. Men också den fritidssysslan ställs på prov den dag invandrarfamiljen håller fast vid livsmönster som inte sammanfaller med våra värderingar och friheter.
Vänligt mot invandrare vore också att se dem som individer och inte som representanter, än mindre ansvariga, för sin kultur eller religion.
Det drog kallt om Yles A-Talk förra veckan då programmets rutinerade intervjuare tog in två välformulerade unga finländska muslimer för att förklara islams väsen som en "våldsam religion". Vi brukar undervisa våra barn om att ingen enskild representerar illgärningar som gjorts inom dennes grupp på det sättet.
En liknande genomklappning riskerar att ske inom kyrkorna. De har traditionellt varit invandrarvänliga, men också aktiva kristna på finländsk mark har börjat formulera sig om islam som en främmande, och ond, religion.