Krångligt räkna vårdkostnader
Forskare kritiserar vårdreformen för dess utgångspunkt att dämpa kostnadsökningen, inte spara. Riktigt så enkelt är det inte.
I måndags kom en grupp forskare från Aalto-universitetet ut med en rapport om kostnaderna för social- och sjukvården och den planerade vårdreformen. Den har getts ut av stiftelsen för kommunal utveckling, Kunnallisalan kehittämissäätiö.
I rapporten konstateras att kostnaderna för vården inte korrelerar med hur sjuka och gamla människorna i en kommun är. En kommun utan särskilt många äldre och sjuka kan alltså ha betydligt högre kostnader än en kommun med många gamla och sjuka. Det är knappast någon nyhet och en av orsakerna till vårdreformen.
Två miljarder årligen kan man enligt forskarna spara om man följer den praxis som de effektivaste kommunerna använder. Bland dem kommunerna i södra Karelen, som bildat vårdområdet Eksote där vården är integrerad. I lagförslaget om vårdreformen räknar man med 800 miljoner.
Det här är en bra sak, men forskarna kritiserar alltså politiker och tjänstemän för att som målsättning ha att enbart bromsa kostnadsökningen, inte att spara det som kunde sparas.
Men egentligen är skillnaderna i hur politikerna och tjänstemännen å ena och forskarna å den andra sidan har räknat och tänkt inte så stora. Det handlar kanske mer om att både tjänstemän och politiker – av olika orsaker – är försiktigare än forskare. Alla är överens om att det blir effektivare att integrera vården.
I forskningsrapporten utgår man från nuläget och beaktar till exempel inte det faktum att befolkningen åldras, alltså att vi lever allt längre vilket betyder att behovet av vård också ökar. I en senare rapport kommer man att presentera uträkningar där också den här variabeln finns med.
Men forskarna vid Aalto-universitetet nöjer sig inte med att enbart räkna. De kommer också med rekommendationer. De är kritiska till hur kommunerna i framtiden ska betala för vården och föreslår en tvåstegsmodell, som skulle förhindra att kommuner som fått ned sina vårdkostnader skulle tvingas betala för kommuner där kostnaderna har skenat i väg. De anser också att det ska finnas ett tak för vårdkostnaderna.
Finansministeriet vill också gärna ha ett tak för vårdkostnaderna och föreslog i våras en särskild rambudget för vården. En arbetsgrupp har dryftat frågan och borde vara klar med sitt arbete i vår. Det är kanske inte särskilt överraskande att det inom arbetsgruppen finns väldigt olika åsikter.
Kärnfrågan är vad som händer i en situation där ramen för vårdbudgeten har nåtts men sjukdomar fortsätter att drabba människor. Ska vården skjutas upp till nästa budgetår? Tanken är förstås att tvinga vårdarrangörerna att arbeta effektivare men den tillspetsade frågan är ändå befogad. Om man går in för ett tak för kostnaderna kommer taket i något skede emot.
Lösningen kan då vara att på nytt definiera vilka tjänster och vilken vård det offentliga ska stå för. För tio till femton år sedan talades det mycket om att politikerna måste prioritera och besluta vad den offentliga sjukvården ska ansvara för. Riksdagens grundlagsutskott har i alla fall konstaterat att då det gäller vård är utgångspunkten individens behov.
Forskarna går vidare med sina beräkningar och debatten mår bra av att det kommer fram olika synvinklar. Vård och vårdbehov är komplicerade frågor där enbart matematiska beräkningar inte räcker till.