Om att stå och se på
Rättspsykolog Julia Korkman levererade nyligen för andra gången inom 11 månader en rapport om sexuella övergrepp inom ett finlandssvenskt kyrkligt samfund.
Den här gången gällde Korkmans rapport åtta övergrepp i Esbo svenska församling.
Utredningarna är problematiska. Den juridiska preskriberingstiden om 20–28 år har gått ut. Ändå är det ofta först i medelåldern som många börjar reflektera över hur smygande händer, sneda leenden, svidande lek på kroppens okända mark, kränkte dem som barn och unga.
Utredningarna är också krävande för att de bör vara så tydliga att de berörda ska känna att det som har hänt också bekräftas. Och samtidigt har Korkmans rapporter inte en officiell status, utan ska stå sig juridiskt ifall de som utpekas anser dem vara ärekränkande.
Långt flera sexuella övergrepp i det förflutna borde utredas av polis eller under myndighetsstatus. I det mänskliga psyket är inkubationstiden tills man reagerar på ett sexuellt övergrepp nästan ett halvt liv. Preskriberingstiden i lag borde anpassas till det.
Borgåbiskopen Björn Vikström påminner om (Hbl 19.12) att motsvarande fall kan komma att dyka upp inom skola, idrott och i andra sammanhang kring barn och unga.
Det är i och för sig sant. Men nu borde kyrkorna i alla fall se till sina egna trappar först och fråga hur man har kunnat tysta ner fallen med hemligstämplade utredningar, stora avgångspengar och kollektiva bortförklaringar.
I det stora hela borde kyrkosamfund som har åkt dit för vad som, bildlikt och bokstavligen, har skett i garderoben, reflektera över vilka slags ledarroller som har gett förövarna det oerhörda spelrum de haft.
Pedofili och benägenheten till övergrepp är inte bara en sexuell sjukdom. Det är också ett socialt tillstånd. Förövaren kan ofta nästan som en illusionist inför stor publik trolla bort tunga påståenden, svänga sin hatt och framstå som en trivsam och god människa.
Borgå stift och domkapitlet uppe på backen i Borgå har nu gjort ett stort arbete för att göra sin kyrka medveten om detta. Stiftet ska också ha plus för att man i sitt program har tänkt på de anhöriga i en övergreppshärva.
Men också biskop Björn Vikströms passning till det omgivande samhället är viktig.
Det är riktigt att kyrkan har dragit sitt vevbara positivspel om moraliskt leverne genom århundradena. Då ska den också vara moralisk själv.
Men det är också en fråga varför detta är den andra stora skandalen i en och samma bermudatriangel, det finlandssvenska Esbo–Grankulla.
Den involverar nu det förflutna i två församlingar, en ungdomsgård och ett barnhem, plus personkopplingar till den ekonomiska Bensowhärvan vid ytterligare ett barnhem som plötsligt stod tomt.
Mycket tyder på att det som hände i ortens kyrkor var känt bland folk i samhället. Varför gjorde så få någonting åt saken?
Och hur van är man att moraliskt se mellan fingrarna ifråga om välplacerade och till det yttre framgångsrika players på den ort där man bor?
Transparens: Ledarskribenten är medlem av Metodistkyrkan och deltog där 2010–2014 i en utredning kring ett motsvarande fall.