Identitet försvinner inte
Den östnyländska identiteten, byggd av stormän som Topelius, Runeberg och Sibelius, den försvinner inte på grund av gemensamma funktioner.
Julfriden sänker sig så småningom över den planerade östnyländska kommunsammanslagningen. Tidigare i veckan fick fullmäktigeledamöter från sex östnyländska kommuner ta del av hur planerna ligger i dag och fick också en fråga om hur de önskar gå vidare.
En nöt som kanske är svår att knäcka under julhelgerna. Det som försvårar ytterligare är kanske det som smugit in under den senaste tiden, frivilligheten. Då regeringen, den som tidigare hotat med tvångssammanslagningar och manglat kommunerna genom otaliga utredningar, plötsligt lyfte bort tvånget är förvirringen påtaglig.
Det man kanske under jul- och mellandagarna kunde ta sig en funderare över, det är vad det är som egentligen skaver då man pratar om en östnyländsk storkommun. Det är nämligen en märkbar skillnad då man pratar om Östnyland som en stor kommun och regionen Östnyland. Då den senare diskuteras händer det inte helt sällan att både östnylänningen sträcker på sig och känner en stolthet. I fråga om regionen känns det lättare för östnylänningar ända från Sibbo i väst till Kotka i öst att känna en gemenskap, om inte annars så åtminstone då stora stygga vargen, Helsingfors, kommer på tal.
Samma stolthet och vi-anda saknas då man pratar under rubriken kommunsammanslagning. Kan det kanske vara så att det är rädslan för att de egna rötterna, den egna byn och staden, försvinner i det som kallas en storkommun som gör att man säger nej till storkommunen Östnyland?
Det känner man av då man diskuterar en eventuell sammanslagning som skulle resultera i en storkommun, att det både för invånare och beslutsfattare är viktigt att den egna hemorten, den egna staden, vinner det här som närmast känns som en tävling. Det viktiga för både invånare och beslutsfattare verkar vara att den egna hemorten ska vara det som utses till någon form av en minihuvudstad i storkommunen Östnyland. Utanför Borgå kastar man arga blickar på Borgå, som om Borgå redan utlyst sig själv till huvuduort i en eventuell ny storkommun.
Då det inte alls behövde handla om det här. Det är en sak att slå samman sådana funktioner som förtjänar på att bli sammanslagna, som blir bättre av större muskler och så är det en helt annan sak att identitet kan kvarstå trots gemensamma funktioner.
Varför skulle inte Sibbo, Borgå och Lovisa - för att nämna några orter i regionen - kunna kvarstå som de starka centra de är redan i dag. Det finns inget som säger att man behöver bli mindre Sibbobo bara för att till exempel hälso- och sjukvården reformeras för att garantera alla invånare i kommunen mer jämlik service.
En storkommun mår bra av många starka centrum. Starka centra har en tendens att växa inifrån ut och det kunde innebära att eventuella tomma fläckar på den östnyländska kartan kunde fyllas på av nya östnylänningar, kanske bilda helt nya byar. Nya generationer av människor som känner sig som Sibbo- eller Liljendalbor.
Identitet sitter mer i upplevd gemenskap, stolthet och i den lokala kulturen än i funktioner. Gemensamma strukturer och administration kan inte ta kål på en identitet som stormän som Topelius, Runeberg och Sibelius har varit med och skapat.