Väg och viljor
Tjejen som visste för lite tillbringade sin första sommar på stugan vid en av de tysta skogstjärnarna någonstans i granskogarna utanför Borgå.
Från sin nyvunna bastu gick hon, inte särskilt påklädd, över skogsvägen där det växte gröngräs, rödklöver och svingel på mittremsan, från bastun till sjön för att ta sig ett dopp.
Då dundrade plötsligt en ung man i en fyrhjulsdriven pickup med lerstänkta sidor, fallera, mitt framför näsan på henne och hennes plötsligt skräckslagna grepp om handduken.
Bilen försvann i kröken i ett dammoln; detta var den första lektionen i det finländska begreppet servitut.
Finns det en väg, så finns det viljor, och innan kvällen lade sig stod kvinnan som visste för lite med mobiltelefonen och talade med markägaren.
Den som någon gång har deltagit i ett väglagsmöte vet att man gott kan översatta det engelska ordspråket if there's a will, there's a way lindrigt fel och ta det i användning just här.
Vägrätten säkrar att var och en har rätt att ta sig till alla fastigheter med hjälp av en väg. Att den kan gå över en annans tomt med hjälp av ett servitut, det är de juridiska frågespalterna på nätet och i våra tidningar fulla av.
Lantmäteriverket är nu i färd med att göra ett enhetligt register över våra privata vägar.
Det är inget litet jobb, för det finns 360 000 kilometer av dem, tre fjärdedelar av dem leder inte till fast bebyggelse, och man beräknar att arbetet ska bli klart om tio år.
I många fall utreds fastighetsägares både rätt till och ansvar för privata vägar så långt bak som till dokument från 1800-talet.
På olika håll i landet har praxis kring vägrätterna varierat. I norra och östra Finland är läget rätt så väl under kontroll.
Mera knepigt är det i södra och västra Finland, där parceller och fastigheter ligger inpå varandra och där det ständigt har varit en källa till irritation hur, när och varför sommargrannen, i sin fulla lagliga rätt, smyger förbi nere på strandremsan.
Med arv, styckningar och storskiften har en del av lantmäteriorganisationen minutiöst hållit reda på bråkdelarna av rätten till vägarna; på andra håll i landet har det inte varit så.
Det som också försvårar arbetet med att registrera vägrätter är att de uppstod kring kärrstigar, medan de i dag rentav kan vara en tung infrastruktur för att klara de nyaste virkeslångtradarna som får väga upp till 76 ton.
Lantmäteriverket kallar de närmaste åren fastighetsägare till större regionala vägförrättningar för att skaffa de data kring vägarna som behövs. Det är ett stort arbete; ofta får 300 fastighetsägare kallelse, medan trettio dyker upp.
Ta vara på chansen. Det är dels för juridikens skull. När intresset för fritidshusen minskar, har många inte bara ärvt en stuga, utan också utan att veta det en del i en väg eller ett servitut, där någon annan plötsligt kör pickup över tomten.
Men ta också chansen att gå den gamla vägen en gång till. Vägarna är våra tysta, rentav personliga minnesmärken. När de nu kartläggs från grunden rullas gammal historia upp igen, kultur kring hur människor levat, odlat och bott, avundats, grälat och firat med varandra.
Ta vara på var vi en gång gått, samtidigt som myndigheterna nu gör det. Det är värdefullt.