Hjortkrock och änglamark
Storviltet börjar komma närmare inpå oss.
Det legendariska är ju förstås älgkalven som sprang in genom fönstret i en antikvarieaffär i Gamla stan i Borgå, vimsig som en treårig människa som tappat bort sin mamma.
Men också annat storvilt börjar komma inpå oss.
I Borgåbladets olycksnotiser skrev vi för någon dag sedan att tre hjortar hade korsat vägen i höghusförorten Estbacka, av vilka en blev påkörd. Detta alltså nära korsningen med besiktningsstationen, kurscentret och cykeltunnlarna i betong.
Strax bakom Kungsporten strax efter brandstationen, bussdepån och Shellmacken får man se upp för vildsvinsflockar bland alla flockar av gäss.
Kring köttrökeriet i Tjusterby tassade nyligen en björn. I Pernå kyrkoby sprang en varg för något år sedan förbi gamla butiken och vidare ner på isen. När en familj nyligen kom till sitt fritidshus utanför Borgå för vintersemestern, satt en lo på taket. Nyligen simmade en gråsäl i Borgå å. I östra Helsingfors attackerade en sångsvan en bil.
Kalla det änglamarken eller himlajorden om du vill.
Hur som helst är det en väldig omställning i våra huvuden. För bara några generationer sedan såg vi för oss hur naturen skulle tvina under miljögifter och sura regn; våra havsörnar födde livsodugliga ungar i sina bon och sälen var en symbol för ett döende Östersjön.
Det var då, under den tidigaste miljörevolutionen, som Evert Taubes visa Änglamark skrevs 1971 för de politiskt medvetna humoristerna Hasse Alfredsson och Tage Danielssons film Äppelkriget som "ett lyriskt koncentrat av filmens vädjan om miljömedvetenhet och vår plikt att värna den jord som är oss given".
Vi kan inte annat än se hur fascinerande det är att vetenskapen sedan 1970-talets sorglöst gråa och sotiga sovjettid har fastställt också fenomen som övergödningen eller klimatförändringarna som miljöhot.
Sedan 1970-talet har djurstammarna på jorden – däggdjur, fåglar och kräldjur – minskat med en hel tredjedel. I Europa är trenden däremot den omvända. Det finns det sex procent flera djur i Europa i dag än för fyrtio år sedan.
Naturen har naturligtvis sina egna mekanismer, men också människans omsorg om djurens livsmiljöer har haft betydelse.
Vargen har på 15 år spritt sig genom Europa och finns nu långt ner i Mellansverige, i Nederländerna, Belgien och på nya områden i Spanien och Portugal.
Visenten, den europeiska bisonen, fanns det 54 kvar av i fångenskap. I dag är de nästan tretusen i naturen.
Lon, nästan utrotad i början av 1900-talet, finns det nu 9 000 av och den river redan flera renar än varg, björn eller järv.
Vi som är så ytterligt ovana med storvilt blir ibland oroliga över det och är osäkra på hur vi och våra barn ska röra sig ett stycke från våra hus och hem.
Precis som vi har haft medborgarbildning kring bär och svamp, börjar det också finnas en efterfrågan på hur vi på bästa sätt ska umgås med djuren när de uppenbart börjar blir fler och komma närmare in på oss.
Så viltvårdarna skulle gärna få etablera sig mer också bland oss stadsbor så att vi lär oss hur man är varsam om djurs livsmiljöer och också hur man på bästa sätt reder sig ur en konflikt med ett stort djur.