Själens tomtar och troll
Vår tid är full av olika lösklippta bitar av kunskap, ofta utan förankring, utan tålamod, snabbgooglad wiki.
Därför blir det ofta så att vi inte riktigt hänförs av saker och ting – som vår vinter, vårt mörker, våra skogar och våra jultraditioner. I stället mäter vi dem, plockar sönder och förklarar dem.
Vi säger att dagen nu är fem timmar och fyrtionio minuter lång, och noterar att vi om en månad kan börja sluta sucka över det; då är den redan en trekvarts timme längre.
Julgubben, kan vi, är en småningom allt gubbegulligare, kommersiell varuhusvariant av någon som en gång var en djävul, en bock, som för hundra år sedan bultade på husen för att skrämmas.
Vi visar att vi kan hur Lucia är en hopkokad tradition på en fornnordisk midvintermyt, ett katolskt helgon och en italiensk sång som vandrade till Sverige på 1850-talet och kokades upp på nytt med en husmoderstradition på 1920-talet.
Men vi har förlorat förmågan som en fyraåring på dagis eller en dement sängliggande nittiofyraåring har: att förundras över de tindrande ljusen, sångerna från förr och berättelserna om snö och stjärnor.
I Åbo Akademis vetenskapsmagasin (MfÅA 9/2014) skriver folkloristen Blanka Henriksson om hur tomtar och troll har haft en roll i att måla ut det annorlunda och mystiska.
I nordisk mytologi har de ofta varit människolika andeväsen som rår över gränsen mellan människa och natur, orden tomt och tomte har samma ursprung, finskans ord för fe, skogsväsen och ägare är också desamma: haltija.
I senare romantiserande texter beskrivs tomten ofta som den gamla farbrorn i den klassiska Viktor Rydberg-dikten – en gång skriven för en veckotidning 1881, men i dag en klassiker.
Tomten från den andra sidan har i årtionden ofta varit ett gott överjag som särskilt till julen har stått som ett försäkringsbolag kring vår trygghet och vår egendom; ibland också som en symbol för vår övernaturliga känsla av kontinuitet från släktled till släktled.
När Borgåbladets läsare under hösten debatterade arv och arvsskatt, på familjeföretag och hemställen, fanns det en närvaro av viktiga, tidlösa saker i debatten; de kunde gott ha symboliserats av en tomte som hade tittat in genom ett fönster som en tyst betraktare.
Det skrämmande i mystiken kring tomtar och troll, det man kan projicera negativa egenskaper på har inte heller försvunnit, skriver Blanka Henriksson:
"Nu är det samhällets avvikare som får fylla trollens funktion. Vi finner dem i mediala och folkliga berättelser om dem som har en annan etnisk tillhörighet, de socialt avvikande, fattiga eller på olika sätt utslagna."
I en samhällssatirisk julkonsert med stor orkester lät Sveriges nya revyprins Henrik "Ove" Dorsin (SVT 12.12) för några dagar sedan tomten vara en utslagen i samhället.
I en omgjord Harry Brandelius-låt, Tomten blott är vaken (1939), fick tomten nu sitt långa skägg först sedan hans fru gått bort, han rotade i papperskorgar och sov i portgångar sedan det blivit fullt hos Stadsmissionen. Och till sist nådde vi tidens slut och tomten dör:
I en driva kall och stor
ligger tomten rak, men
är ej längre vaken.