Lösningar och lås
Det hade gått några dagar sedan den fredag då riksdagen beslöt att äktenskapslagen ska kunna öppnas också för samkönade par. Då tog redaktionschef Jonas Jungar till orda.
Journalisten Jonas Jungar, tidigare känd som Europakorrespondent, nu chef vid Yles svenska tv-nyheter skrev då i ett journalistforum på Facebook:
"Nu då den första euforin lagt sig kanske vi kunde ägna oss åt lite självkritik? Jo, jag är också själaglad och stolt över beslutet, det enda rätta, men är jag faktiskt den enda journalisten som tycker att vår yrkeskår här kastade principer om objektivitet och framför allt opartiskhet överbord och idkade regelrätt kampanjjournalistik?".
Några dagar innan hade vår presskollega HBL haft sitt stora JA på första sidan. Här på Borgåbladet hade vi själva argumenterat för samkönade äktenskap med bara en bild och en bibelvers på ledarsidan.
Kollegerna på rikstidningen fick en osande feedback och balanserade upp sitt val i de därpå följande numren med att också höra motståndare till lagändringen.
HBL-kollegerna förklarade att de stora bokstäverna egentligen mera var en illustration än en text eller ett ställningstagande. Det var en bild, liksom, kanske lite så där som ladugårds-tv om somrarna ofta har en enorm kotunga mot kameran, utan att den fördenskull är det centrala i lantbrukspolitiken.
De allra flesta finlandssvenska journalister på Facebookforumet tyckte att själva slutresultatet 105–92 var bra siffror på tavlan. Ändå var debatten efteråt livlig – ska journalister ta ställning i frågor de är satta att rapportera om?
Hasse Sundquist, producent för grävjournalistik vid Svenska Yle ansåg det ha varit oproffsigt av journalister att flagga för ja-sidan i sina Facebookprofiler. Liknande debatter har förts om huruvida en journalist ska gå under sin redaktions plakat i ett demonstrationståg.
De tyngsta argumenten i diskussionstråden för att rejält visa var man står var att god journalistik bör stå för jämlikhet och rättvisa och ta parti för svaga och utsatta i samhället.
I vissa frågor sades det kunna leda till att man inte ger alla parter ordet;"inte hör man väl en rasist heller?" skrev någon.
Jo, egentligen ska man göra det. Journalistik är en sport där vi aldrig får ge upp ambitionen att gå in i en annan människas huvud för att lära oss någonting nytt.
Att förstå mera om hur någon som inte tänker som vi är inte att bli likadan. Det är att förstå bättre. Det är att veta vilka sakförhållanden man själv kan ha missat. Det är att skaffa sig en överblick över trådar man kan dra i för att en dag nå ett samförstånd. Det är att fatta vilka farhågor man behöver röja undan för att båda parter en dag i framtiden ska vara mindre rädda.
Vi får inte ge upp. Ändå är det många av dem som i dag vill vara Svenskfinlands intellektuella som tycker att det är värdefullare att sätta ner foten, utan att fortlöpande själv kolla om foten for mot fast mark, i ett kärröga eller i ett klaver.
Det är inte intellektuellt att gång på gång upprepa sin fastlåsta hållning med ständigt nya, fyndigare, fräckare eller i värsta fall mer litterära ordvändningar än förra gången.
Det stora är att varsamt arbeta på lösningar, och på att knyta upp människor som har gått i lås.