På främmande mark
Det är bra att vara observant på när det i tysthet uppstår klyftor och vattenfyllda diken mellan människor.
Det kan gå som när folk från två företag hade haft ett par dagars gemensamt seminarium ute på en kursgård på landet. Det var knepiga tider och kärv ekonomi för vardera och man funderade på samarbete och kanske en fusion i framtiden.
Efter dagarna där man hade badat bastu tillsammans och haft bra informella samtal i brasrummet långt in på småtimmarna skulle sällskapet ta en kort tågresa tillbaka till Helsingfors.
På järnvägsstationen var det lite större företagets ledningsgrupp plötsligt försvunnen. Tåget rullade in och de båda företagens gemensamma seminarietrupp såg sig oroligt omkring efter dem som saknades.
Plötsligt gled vd-n för det större företaget och hans närmaste män ut ur lä bakom stationsbyggnaden, som tonåringar som har tjuvrökt någonstans, och så obemärkt de kunde klev de ombord på förstaklassvagnen längst fram i tåget. Resten bordade tåget längre bak med vanligt folk.
Det var bilden. Så håller också samhället i stort på att smygande återgå till ett uppdelat klassamhälle.
Vi kanske inte märker det till det yttre. Utom att man generat noterar att grannen köar till Borgå sjukhus medan man själv "går privat".
Eller att man själv talar tyst om att man firar jul och nyår någonstans i Asien, medan en jobbkompis spanar julklappar till barnen också på loppisar och auktionssajter.
När Borgåbladet (Bbl 2.12) plötsligt rapporterar om att unga invandrare i Borgå inte vågar sig om kvällarna till centrum, så är det en påminnelse om att sådana förändringar också sker i vår stadsgeografi – smygande, i det tysta, utan att vi tänker på det.
Många tror rentav att det inte finns invandrare i Borgå, sedan flyktingmottagningen för många år sedan stängde i Ölstens och utlänningar slutade röra sig i gatubilden. Sanningen är snarare att de trivs bäst i Gammelbacka och Vårberga.
Det är dessutom en ond cirkel. Om invandrare vågar röra sig i centrum enbart i grupp så väcker det intuitivt misstankar om att de har börjat bilda gäng.
Om det någon gång har gått ända till bråk, ordväxling eller handgemäng så blir det också en kollektiv upptrappning av det som i bättre fall hade gått att beskriva som ett enstaka gräl mellan två personer.
Med människor av olika ekonomisk status, eller olika etnisk bakgrund, börjar vi lätt hålla oss med trygghetszoner. Det blir som när man väntar på en buss på främmande territorium i Östra Centrum en veckoslutskväll och upplever att det är tryggt igen först när man är inne i bussvärmen och rullar bort, mot Sibbo och Borgå.
Folk från småhusområden i Borgå upplever sig vara på främmande mark i Gammelbacka eller Vårberga om nätterna – och vice versa tycks alltså invandrare känna sig lugna där ute, men osäkra i centrum.
Det är viktigt att vi i tid börjar lägga spångar över sådana diken och klyftor som till sist blir så breda att de skiljer människor åt.
Det är också bra att dela vardagen med andra i allmänhet och inte konstruera gemenskaper.
För knappast gillar människor att uppträda på trumma bara för att de är från Afrika, eller humppa för att de är inflyttade savolaxare i andra generation från Gammelbacka.