Argare än ett bi
Talesättet om att vara arg som ett bi kan småningom ersättas av uttrycket att vara så arg att man skriver ut sig ur kyrkan.
Det verkar vara ett av de mest spontana sätten att uttrycka sin frustration numera, även om örfilen inte alltid träffar just den man hade tänkt örfila.
Det finns förstås andra symbolhandlingar som inte är så begripliga heller. En del män går med en ovårdad mustasch i november. Och de tidiga feministerna brände sina behåer, och så.
Men varje sådant ställningstagande tyder ju på att man tänker och vill agera, även om det inte alltid går att se vad som är logiskt i att någon straffar kyrkan för vad Peter Östman från Kristdemokraterna har sagt.
Eller varför man skriver ut sig ur den evangelisk-lutherska kyrkan för beslut som katoliken Timo Soini eller Ben Zyskowicz, som hör till landets judiska gemenskap, har varit med om att fatta.
Men vill man säga tack och adjö till en värld som tillåter religiösa normer i botten på lagstiftningen så är det ju förstås logiskt. För den evangelisk-lutherska kyrkan har det inneburit att närmare 55 000 medlemmar har skrivit ut sig hittills i år – även om andra nu sägs skriva in sig.
Medlemsflykten, netto, är ett hårt slag för den evangelisk-lutherska kyrkan. Det leder stadigt till en sämre ekonomi, när varje medlem som går ur bär med sig tiotusentals euro i framtida kyrkoskattepengar.
Sämre intäkter leder också till något av de moderna sätten att få dålig PR: man lägger ner verksamhet, säger upp folk, säljer sina hus. Av det följer lätt nya besvikelser och nya spontana utskrivningar.
Att kyrkan inte hittills har mobiliserat mera frivilligverksamhet för att motverka det här, gör att man ibland undrar om samfundet i denna sena timma har insett hur mycket klockan är.
Den senaste salva som igen en gång lite oförtjänt drabbade kyrkan var att riksdagen beslöt om att initiativet om samkönade äktenskap går vidare i lagstiftningsmaskineriet.
Att ärkebiskop Kari Mäkinen då kom med sitt hittills skickligaste diplomatiska mästerstycke, "var inte rädda"-budskapet till alla parter, som en ängel på julhimlen – gjorde en helt ny grupp människor arga.
Nu är det de konservativa som sägs skriva ut sig. Oklart är om det är de församlingsaktiva ur kyrkans kärna som går – eller om det, som hittills, är de passiva medlemmarna, fast nu med traditionella värderingar, som vandrar ut genom dörren.
Vi inom medierna borde också mera kritiskt titta på var den världsliga, icke-religiösa konservatismen bor. Det är lätt att hävda att kyrkan som en urgammal institution är mest konservativ. Men så entydigt är det knappast.
Det finns förmodligen fackförbund, föreningar och idrottslag, särskilt på toppnivå, där majoriteten av medlemmarna, eller de styrande, inte står för dessa moderna könsroller och samlevnadsvärderingar. Den nationella topphockeyn är det mest heterodominerade vi har.
Men få tänker på att skriva ut sig till exempel ur hem- och skolaföreningen, för att man inte delar andra medlemmars och föräldrars familjesyn.
Ändå är det snarare i det här landskapet man lägger grunden för kommande generationers värderingar i de här frågorna, än i kyrkan.