Flagga blåvitt – men var?
I kärvare tider i världen kommer vi finländare att behöva visa att vi som nation håller samman – att Finland flaggar för sina värderingar och att vi stolt står för det blåvita.
I kalendern har flaggdagarna de senaste åren stadigt blivit fler. Just nu har fastighetsskötare och servicefirmor enligt Inrikesministeriets rekommendation sammanlagt 19 flaggdagar att hålla redan på.
Högsäsong är det i maj. Då ska det under tre veckor flaggas sex gånger – för arbetet, för försvaret, för Europa, för mor, för Snellman och för de i krigen fallna.
En tjugonde flaggdag kom i all hast till i förra veckan. På måndagen kom Päivi Räsänens ministerium på att rekommendera torsdagen, den 20 november, som flaggdag för barnens rättigheter. En och annan gårdskarl kan ha missat detta.
Hur de här svällande flaggpåbuden ska genomföras i praktiken har ett krux. Det är att allt färre människor äger en flaggstång.
I våra nya bostadsområden ser vi folk ha investerat i dubbla bilar, bergvärme, maffiga gasgrillar och hemmabiografer. Men inte i en flaggstång och en flagga för omkring 300 euro.
På åttiotalet sålde den ledande tillverkaren 25 000 flaggstänger per år, nu är man nere i sextusen, skriver Helsingin Sanomat (HS 23.11).
Det är ingen anklagelse. I Europa är flaggandet knepigt. Gränsen mellan nationell stolthet och dryg, utestängande nationalism är hårfin.
En gräns där flaggkulturer kommer till sin spets går mellan Danmark och Tyskland.
Danskarna är mycket frikostiga med sin flagga. Den rödvita Dannebrogen finns överallt. Den ska markera hur bra dansk ost och danskt kött och öl är. Den hänger i långa girlander på hus, där någon har födelsedag; också tårtan är full av flaggor.
Söderöver har Tyskland haft sin plågsamma historia. I många decennier nu har man gjort mental bättring från de tider då flaggor, baner och parader ledde till stöveltramp, nazism, diktatur och krig. Tyskarna flaggar i regel inte privat med landets flagga; den finns bara på offentliga byggnader.
Först nyligen har de tyska färgerna börjat dyka upp vid idrottsevenemang. Naziflaggans hakkors är fortfarande en förbjuden symbol. Danmark är i och för sig också noga: sedan 1915 är det förbjudet för privatpersoner att flagga med någon annan flagga än den danska.
I Finland har finskhetsförbundet Suomalaisuuden liitto tagit sig an våra flaggtraditioner.
Det är bra. Det vore också bra om förbundet mera skulle ägna sig åt också andra viktiga element ur Finlands unika historia. Nu är förbundet i stället väldigt mångordigt om hur det svenska i Finland, eller andra fenomen, liksom inte hör hemma under denna flagga.
Flaggstången kommer som ett varmansföremål förmodligen att försvinna in i kulturhistoriens gömmor. Just nu finns det så många andra sätt att visa att vi är ett ovanligt enat folk och att vi hör samman, än just flaggan på gården.
På sista raden noterar vi att man i skärgården ser allt färre av dessa vita käppar stå på strandbergen och bryta öars naturliga, lummigt mörkgröna linjer – samtidigt som stängernas ägare ofta hävdar att ett vindkraftverk vid horisonten stör landskapet så.