När barnskratten tystnar
Det här med att kvinnor skulle välja karriären framför att få barn är alltså en myt (Bbl 29.10).
Att vi över huvud taget funderar i de banorna är en kvarleva från gamla tider, då man tyckte att en kvinna, som inte stod och skötte hemmet eller gick och var gravid, gjorde någonting annat än hon egentligen borde.
Nu får vi då veta att det här sambandet inte ens existerar. Befolkningsförbundet Väestöliittos statistik visar att sedan 2004 så har allt fler kvinnor som har fyllt 40 ingenting av detta – ingen högre utbildning, inget välbetalt jobb, inga barn.
Samtidigt har det omvända däremot blivit allt vanligare.
De som i dag har stora barnfamiljer om tre eller flera barn är de välutbildade. Ofta har också mamma i huset en hög universitetsutbildning, inte sällan är hon forskare eller doktor.
Då kan man också fråga lite om familjepolitiken. Har den under de senaste åren har varit till för att hjälpa de svagaste? Eller har den varit ett system som, med sina hemvårdsstöd och ortstillägg, har stött dem som har det bra så att de har kunnat bilda de familjer de önskade?
De tiderna är alltså förbi när det var arbetarna som hade en ohjälpligt lång rad av barn som hade det knepigt och fattigt, medan medel- och överklassen hade ett välkammat ideal om två eller en trio barn.
Befolkningsforskarna ser i dag att det inte kommer att passera utan följder för samhället att det föds allt färre barn – redan nu över 600 färre än i fjol vid den här tiden.
I folkhemsländerna här i Norden har vi trott på individens frihet och att varje generation, i samspel med samhället, kan och ska ta vara på sig själv.
Vi har sett på katolska medelhavsländers la mamma-familjemoral som lite socialt efterbliven; själva har vi trott på en ständigt ljusnande framtid, lite som folket på gamla socialistiska affischer stod med sina verktyg och tittade trosvisst upp mot ljuset någonstans utanför planschens nordöstra hörn.
Nu säger också den vänsterinspirerade forskaren Anna Rotkirch att samhället och socialpolitiken också hos oss kommer att "behöva alla dessa vuxna barn som kan hjälpa sina föräldrar när de blir äldre".
Ibland tror vi att samhället kommer att bestå i sin nuvarande form och långsamt tona över i någonting annat.
Men ibland kan kollapsen gå betydligt fortare. Ett fartyg mister sin styrfart. En förening med mycket folk faller sönder när några eldsjälar lägger av. Ett företag sparar ihjäl sig och hamnar i en spiral där man inte heller orkar förnya sig.
Det är redan illa nog att se hur fort ett rikt samhälle som vårt har börjat slarva och snedda i kurvorna med vården av de äldre.
Det kommer också att vara lika illa att se ett samhälle tömmas på barn och att höra ljuden från rutschbanan tystna.
I dag föder kvinnor i genomsnitt sitt första barn när de är 29. Men det stora problemet fram till dess är alltså för det mesta inte studierna – utan att hitta någon att vara förälder tillsammans med.
Vi vill nog. Bara fem procent av alla kvinnor vill enligt undersökningar leva sina liv barnfria. Men vi distraheras och förvillas tydligen av livets plingeling, speglar och ekorrhjul så mycket att vi slutar fortplanta oss.