Nästa svenska plan
Ett litet blekpärmat häfte, Svenska ortnamn i Finland, var länge ett av standardredskapen för alla svenskspråkiga journalister i Finland.
Samlingen, där man slår upp vad en ort eller by heter på svenska, finns numera i piggare färger på webben. Den första utgåvan kom däremot redan 1926, "på uppdrag av Svenska folkpartiets centralstyrelse".
Från utgåva till utgåva har man kunnat följa hur det svenska i Finland lever; hur gamla namn försvinner och nya kommer också till.
Senaste uppdatering strök en hel del äldre bynamn i våra finska närtrakter. Där rök till exempel det föråldrade Buckila, en kommun norrom Borgå som Borgåbladet redan i tiotals år har kallats Pukkila. Också länge oanvända svenska namn på gamla stadsdelar i Kotka ströks.
Nya tätorter och kommuner växer fram på andra håll. Nybildade Ackas kommun (fi. Akaa) fick ett svenskt namn och rätt så självklart talar man i löpande medietexter också om Lembois (fi. Lempäälä) eller Vittis (fi. Huittinen).
Antalet finlandssvenskar har legat oförändrat kring 290 000 i femton år nu. Men däremot flyttar vi, liksom andra, om från generation till generation.
Fronten böljar och ställningar kommer och går. Men under den ligger en stor och riksomfattande utopi att Finland en dag ska vara helt tvåspråkigt.
Inget ont om ordet utopi just här; det är ett principiellt arbetsmål som samhället strävar, knegar och stretar i riktning mot. Ändå vet de flesta av oss att ett helt genomfört och färdigt tvåspråkigt rike är ett Samarkand och Kanaans land som vi sannolikt aldrig når.
För att kunna leva tvåspråkigt i en generation krävs ofta ett svenskspråkigt ramverk och vissa svenska linjetavlor i tillvaron. Dit hör minst rätten till svensk skola eller rätten att använda svenska i den statliga förvaltningen var man än bor.
Nu vill staten mylla om kommunkartan med stora spaden. Då har man också skapat en del skyddsmekanismer så att små svenska befolkningar i små kommuner inte ska blandas upp och glömmas bort i stora, finskspråkiga kommuner.
Den så kallades "Pyttisprincipen" infördes 2013. Om en liten tvåspråkig kommun (som Pyttis) fusioneras med större finskspråkiga, så blir den nya kommunen också automatiskt tvåspråkig.
Nu – innan riksdagsvalet och eventuella regimskiften i vår – droppar andra lagförslag i samma anda in.
Kommuner som vill bli tvåspråkiga ska kunna bli det bums, utan att vänta tills språkstatusen i kommunerna lagstadgat justeras nästa gång 2023. De uppmuntras också nu med ett bonus om 270 euro per invånare att bli frivilligt tvåspråkiga.
Det lite överraskande har däremot varit att de som har ropat hepp har varit helsvenska Närpes och Larsmo som vill ta in finskan i kommunförvaltningen för att kassera hem de lättförtjänta pengarna.
Den obligatoriska skolsvenskan inte är populär i opinionsmätningarna och det är en tidsfråga innan ett regeringsprogram avskaffar den. Därför ser vi kanske nu en ny svensk infrastruktur växa fram genom ett utökat antal frivilligt tvåspråkiga kommuner i stället.
Det ser ut som en tyst Plan B – som det i så fall vore bra att diskutera också högt och öppet.