Finlands sak är vår
Det vore väl synnerligen oklokt att tacka nej till en gratisarbetande hjälpande hand som vill bidra till att få Finlands ekonomi på fötter.
Vi behöver inte någon svensk som kommer hit och ger oss råd. Så kan man kanske sammanfatta den kritik som levererats efter att nyheten om att Anders Borg, tidigare finansminister i Sverige, engagerats för att hjälpa till med att få Finlands ekonomi på fötter.
Oavsett om inställningen bygger på den finska fortsatt starka tron på egen sisu eller på det kanske mer tonårstrumpna vi klarar oss minsann på egenhand vet vi att också Antti Rinne, ordförande för Socialdemokraterna, hör till dem som anser att Borg mycket väl kunde ha hållits kvar i Sverige med sin kompetens. Vi har egna, inhemska experter, konstaterar Rinne och pekar på bland andra Sixten Korkman, och Vesa Vihriälä,
Borg kontaktade mig och frågade om han kan hjälpa till, berättade statsminister Alexander Stubb (Saml.) tidigare i veckan. Stubb tillade att Borg, som anlitas för att skriva en ekonomisk rapport som ska vara klar under våren, inte kommer att få något arvode för sin konsultinsats.
Anders Borg, som år 2011 utsågs till EU:s bästa finansminister av tidningen Financial Times, anmäler sig som frivillig talkoarbetare för Finlands bästa, ställer upp på att arbeta gratis och ett surmulet nej till svar av kritikerna. Man kan inte låta bli att ställa sig frågan varför kritikerna, till exempel Rinne, anser att en hjälpande hand inte behövs?
Kan det bero på att den hjälpande handen är svensk?
Utan att ha bekantat sig med Borgs arbetsmetoder kan man väl kanske ändå konstatera att det finns skillnader i det finska och det svenska sättet att arbeta. Det är ett mer eller mindre allmänt kärvänligt skämt vi kör om svenskarna, att de inte kan ta en kaffepaus utan att först diskutera och försöka komma överens om att en paus skulle sitta bra innan de tar själva pausen.
I en tid då delaktighet är något vi finländare också försöker lära oss, har vi endast kommit så långt att vi insett att det kanske kunde bli bättre om fler personer, avdelningar och kommuner fick delta i pågående beslutsprocesser. Om inte annat är det något man kan tysta kritiker med, genom att konstatera att alla minsann fått ta del av processerna.
De otaliga utlåtanderundor och beslutsprocesser som är på gång i vårt land, förknippat med vård-, kommun- och andra reformer är goda exempel på hur vi i Finland anser att delaktighet bäst utövas. Parter sitter på olika sidor om bordet och skickar varandra uppgifter och rapporter som inte ser ut att leda någon vart. Det som saknas är den riktiga diskussionen, de diskussioner som förs före besluten börjar vara i ett sådant skede att de redan är fattade.
Alexander Stubb är noga med att påpeka att det inte är Anders Borg som ensam kommer att få Finland på fötter, att arbetet med att förändra strukturerna pågår 24/7 redan nu. I en kolumn i Dagens Industri tonar Stubb kanske ner förväntningarna på Borgs rapport genom att konstatera att Borg i dag, i sitt arbete för Finland, inte är vad Curt Lindström var för finländsk ishockey år 1995.
Och det låter lite trist. Helt fel skulle det ju inte vara med ett ens ett uns av det man kanske kunde kalla för Lindströmeffekten anno 1995. Lite mer självförtroende och övertygelse om att också det totalt oväntade kan inträffa om man jobbar tillräckligt hårt skulle inte slå hål i sidan.