Två språk utmanar skolan
I och kring Isnäs väntar många just nu på raska och konkreta beslut.
Föräldrar i den här lite avskärmade delen av det nybildade Lovisa vill bevara skolan i Isnäs genom att ta steget fullt ut och göra lågstadiet till landets första genuint tvåspråkigt finsk-svenska skola.
Det skulle lösa lite av den knut i Finland, där många talar om tvåspråkig skola utan att egentligen veta vad de menar med det.
På flera håll i Östnyland, i Östersundom, Hindhår eller Näse, har skolor redan verkat på två språk i samma hus; mönstren för hur barnen har umgåtts har varierat.
Ingenstans går man så långt som i Isnäs. Där vill man nu se en skola där man från trean till sexan talar både finska och svenska på timmarna.
Lagen tillåter inte detta, utan för att göra så här krävs ett undantagslov på riksnivå av ministeriet.
Det viktiga vore att Isnäsprojektet genomförs av skickliga pedagoger. Det får inte bli ett hoptejpat höstcollage i glada färger av vad ortsbor önskade, vem man råkade kunna anställa, vad som praktiskt var möjligt, vad som sparade pengar.
Detta först och främst för de årskullars skull, som ska gå ut i livet med den här tänkta erfarenheten i sitt livs bagage. Men detta också för principernas skull. Det här ska gå att eventuellt göra till en förebild som kan upprepas.
Den finlandssvenska skolan behöver fortsatt reagera på att de tvåspråkiga hemmen, som trenden åtminstone hittills har varit, blir allt fler. Vi behöver veta vad en tvåspråkig skola för med sig, av bra och dåligt. Vi behöver också veta vad den innebär för barn från starkt svenska miljöer utåt skärgården.
Den finlandssvenska skolan har ambitiöst hängt med i hur den tvåspråkiga vardagen har utvecklats. Inget annat skolämne har till exempel nivågrupper än finskan. Beroende på elevens språkliga bakgrund erbjuds tre: nybörjarfinska, mellanfinska och modersmålsinriktad finska.
Men redan det är i många fall bara printat papper i storlek A4.
Den såkallade mofi-finskan för de starkt tvåspråkiga eleverna går inte att erbjuda i mindre lågstadier. Så många kommer till högstadiets mofi-grupper och finner plötsligt finskan överraskande svår.
Man behöver nu också skjuta sina glasögon långt ner på näsan och ha ett strängt och kritiskt läxförhör med dem som vill bevara en byskola med pedagogiska särarrangemang och experiment.
Sådana kompromisser finns alldeles säkert redan nu. Politiker har bevekts av argument som bevara vår by eller vi har valt att flytta till landet för att... och så vidare.
Men framtida pro gradu- och doktorsavhandlingar i pedagogik kommer att utvärdera vad slags skolor byskolorna är. Om läraren faktiskt var bra på allt: slöjd, musik, finska. Om mobbningen var under kontroll när man inte var så många kring gungorna. Om det fanns undervisningsverktyg och resurser.
Detta är frågor, inga påståenden. Många byskollärare har varit varma och genomviktiga gestalter för många.
I Helsingfors har SFP tagit ställning för en "nordisk" tvåspråkig skola i Helsingfors.
Nu skulle det vara viktigt att politiker med intresse för svensk skola också tydligt drev på att besluten kring Isnäs blir snabba och tydliga.